04:30 den tionde augusti vaknade jag av sammandragningar, 20:17 samma dag var han ute. Från att ha känt på varandra inifrån och ut i nio månader fick vi nu för första gången se på varann. Jag hade ju sen länge bestämt mig för att vara snäll mot mig själv första tiden som mamma, snäll mot mig och mot vår relation - min och Nisses. Jag tänkte att känslor fick komma och gå och att allt jag skulle känna och tänka var något naturligt och normalt. För det hade jag hört, att "det är ju så olika för alla" och att det inte finns något facit. Så blev klockan 20:17 och han va här (ja alltså efter att ha skitit ner ett helt förlossningsrum och vrålat efter sugklockan men det vet ni ju) och kanske för första gången i mitt liv så var mina känslor och tankar helt sekundära. Hur jag tänkte och kände var inte så viktigt i sammanhanget. Han var ju här nu, han levde och varenda cell i kroppen sa åt mig att så skulle det förbli och jag skulle hjälpa honom med just det. Min bebis. Min Nisse. Som så snabbt skulle komma att bli sin alldeles egen och mitt allt. Det här året har jag märkt att vara mamma är att ständigt försöka fylla ett par alldeles för stora skor. Alla vet vilka egenskaper en bra mamma ska ha men ingen har dom alla (eller ok många försöker förstås men man verkar tyvärr bli utbränd då). Och det här året har jag paradoxalt nog känt mig både så himla himla bra och samtidigt så usel. Men mest bra tack och lov, kanske för att jag ju lovade att vara sådär snäll mot mig själv? Under året har också upptäckt vikten av riktigt bra vänner. Innan trodde jag nog att en jämställd och snäll partner var huvudsaken, men nu säger jag det; bara en mamma kan förstå hur det är att vara mamma. Bara en mamma förstår känslan av för stora skor. Min kille har såklart varit ooootroligt viktig för mig det här året men de nattliga sms:en med mina vänner har kanske varit avgörande för att hitta rätt i allt det nya. Det är rätt ensamt att 03:20 sitta på en toalett och byta genomblodig binda för sjuttioelfte gången och höra en skrikande bebis som bara blir nöjd om han får bröstet. Att veta att någon vet det har varit så fint för mig. Där har ju ni också varit viktiga, ni som följer mig och skrivit dm:s om nätterna. Va fint det var den där första skakiga tiden, så enormt tack till er också. Men största tacket till huvudpersonen förstås. Tack för att jag får vara din mamma. Det är det största och vackraste jag vet i hela världen. Inget gör mig stoltare. Du är allt allt allt allt allt.
