Det är en unge som gråtit på min gata nu i... 45 minuter kanske? Och jag står inte UT av ljudet som dånar in i lägenheten. Det ocharmigaste jag vet är att vara en person som stör sig när ungar gråter - men för mig är det helt outhärdligt. Det väcker irritationskänslor i mig som jag inte trodde fanns? Vill vråla "HÅLL KÄFTEN DIN STÖRIGA UNGJÄVEL BUHU BUHU BARN I VÄRLDEN SVÄLTER OCH DU FICK INTE EN GREJ PÅ ICA???? TYST!!!!". Samtidigt är ju barn just barn. Och barn gråter väl antar jag? Fy fan va uselt jag kommer må om jag själv får barn och vet att det finns människor som mig själv som irriterar sig på det här sättet. Men framförallt; hur kommer jag själv överleva mina framtida barns gråt, gnäll och skrik? Herregud :-( Kan man uppfostra barn fri från sånt? Är det riset som måste användas då? -OBS SKOJADE EV FRAMTIDA SOCIALTANT- Jaha det var inte barngråt som det här inlägget skulle handla om. Skulle mer handla om att det varit 26 grader varmt i Stockholm idag och att i morrn ska det bli ännu varmare och vi på vår redaktion har bestämt att vi ska bada i morrn på lunchen. Tjoho ibland är livet lätt (Uppenbarligen inte för barnet på gatan iofs).
