Jaha NU förstår jag varför jag kände mig missunnsam och röv häromdagen - jag ska ha mens. Idag enligt appen (även om jag betvivlar dens exakthet såhär efter graviditet). Är det något jag fått respekt för sen jag varit gravid, fött barn, ammat och slutat amma så är det hormoner. Och kanske min känslighet för dem? Innan barn så kände jag absolut att jag hade pms och kunde urskilja specifika dagar och känslor kopplade till menscykeln - men jag kunde ju inte vara säker. I mina värsta stunder googlade jag, och även om morsan ätit antidepressiva just pga pms, så blev jag väldigt nere av de artiklar som menade på att det inte finns tillräckligt bevisning bakom diagnosen. Kanske var det bara vanlig hederligt dåligt humör jag hade? Problem med att kontrollera ilskan? Kanske skulle jag inte hålla på att skylla på hormoner utan bara ta tag i min usla usla personlighet. Men sen! Uj uj uj. Att vara gravid och framförallt att AMMA var att känna hormonnivåer i kroppen. Det var så sjukt då jag slutade amma och jag låg i sängen och svettades och "tände av" på amningshormoner? Det var fruktansvärt. Eller lyckohormonerna som ny mamma! Och baby bluesen! Psykiska och fysiska känslan av "utdrivningen" av mjölken i brösten - allt hormonbaserat. Och vad kul det är hörrni!!!! Att va tjej!!!! Att må som en liten kråka. Idag är jag så fruktansvärt less bara. Framförallt på mig själv. Jag tvivlar på varenda del av mig själv. Känner mig pinsam? Hahahaha. Det är en sån obehaglig känsla att gå runt med tycker jag. Som en trettonåring liksom. "Gu va pinsam jag är". Extra jobbigt då jag behöver prestera grejer idag i form av jobb (förutom jättejobbet att va en *god mor*). Tur jag kan gå in i det här trygga rummet och va pinsam! Nu ska jag gå och tjusa med min bebis som triggar upp mina lyckohormoner i alla fall mmmmm. PUSS HÖRRNI!!!!!
