"Det känns som du kom till oss nyss men samtidigt som att du alltid varit här" ÄR det eventuellt den vanligaste meningen som småbarnsföräldrar skriver i sociala medier? Tänkte nämligen inleda inlägget med nåt liknande men kände ju att va? Det var ju lögn??? För jag minns absolut tiden innan Nils och det känns rätt tydligt att det var fem veckor sen han kom. Jag minns tex hur det var att sova hela nätter och att tänka på mig själv först och främst. Däremot saknar jag det inte jättemycket? Okej, en hel natts sömn vore iofs gudasänt just nu men det är verkligen kul att ha ett "projekt" hela tiden. Nisseprojektet. Det värsta med de här 36 dagarna Sömnen. Trodde verkligen inte att det skulle vara ett sånt problem? Men jag är tydligen en vidrig människa utan sömn. Gråtit så många nätter och mornar av ren utmatting. Han vill ju precis som nästan alla bebisar äta på natten och tyvärr är jag dålig på att sova på dagen nu, även om det blivit några naps absolut. Blir GALEN av att jag inte får liggamningen att fungera och rasar givetvis på varenda människa som "sover sig genom amningen". Min amning kittlas? Kan inte sova igenom det. Och liggamningen gör att Nisse sväljer luft och så måste jag rapa honom efteråt så då är det liksom noll idé med att liggamma. Mm lång utläggning nu, men är rädd att ni ska komma med massa tips som jag redan provat och så kommer jag bli lika rasande på er som jag blir på Anton om nätterna för att han får sova. Det bästa med de här 36 dagarna Dom små små vecken över handlederna. Nisses ögon när han får syn på mina bröst 8-) Den ivriga lilla spända överläppen. Lilla handen på mitt bröst. Hans andedräkt. Hur han sprätter med benen och armarna. Mornarna då han ligger nära nära och tittar rakt in i mina ögon. Hela Nils. Att han är min unge!!! Och så den här otroliga känslan när man klarar saker som morsa. När BVC berömmer hans vikt (lol), när jag känner att jag offrar saker för att han ska må bra och han faktisk verkar må bra av det jag gör. Alla gånger jag lyckas få honom att somna är i sig en liten lyckokänsla. Överlag är det absolut bästa att livet har fått en annan mening såklart. Det förvånade mig de här 36 dagarna Hur mycket jobb det är med en bebis? Trodde innan att föräldrar var känsliga hahaha. Men också förvånad över hur mycket man klarar! Hur naturligt det kändes att han var här? Så knäppt. Nu är han här "och så är det med det" liksom. Jag var så beredd på den nog vanliga känslan att saker skulle kännas konstigt, att vara nåns mamma liksom. Men så blev det inte så. Blev också förvånad över hur ont amningen gjorde första veckan och hur det sen kunde gå över från en dag till en annan. Och hur ofta han ändrar utseende?!?!? Tycker det är så konstigt att han kan se så jävla olika ut hela tiden. Och så förvånar jag mig själv varje dag med hur lätt det är att offra saker för honom.
