Läser om en tjej vars kille gått bort i cancer. Läser om de sista timmarna och om hur den hand som hållit henne varm plötsligt blir sval och försvinner. På en sekund drabbas jag av total skräck i tanken på livet utan dig. Jag DRABBAS. Så fungerar det väl antar jag, att i någon annans fruktansvärda olycka får vi syn på vår egen lycka. Ibland funderar jag på om allt med oss är för stort för mig att ta på allvar. Att med allvaret kommer också paniken inför ett slut. Då är den lättare att skoja om, resonera kring och göra logik av. ”Man ska ge varandra utrymme” hör jag mig själv säga i en intervju om kärlek och fortsätter resonera kring kriser och respekt i relationer. Men allt är nonsens, bara massa ord och ingenting när jag tänker på om din hand skulle bli sval. Det du ger mig och har gett i över ett decennium nu är känslor svåra att resonera logiskt kring, det är som att dela livet med en familjemedlem man själv valt och sedan kommit att älska på flera nya sätt man aldrig tidigare känt. Det finns ingenting efter om din hand skulle svalna. Varenda liten cell i mig består av att den alltid alltid måste vara varm.
