MOA: Hej Hanna, jag hade en liten frågejävel till dig som jag funderat på ett tag. Jag vet att du diskuterat det här för typ två år sedan men undrar lite hur du ser på det nu. Tycker det här med kulturell appropriering är så himlans krångligt nämligen. Jag själv har använt väldigt mycket pannsmycken i mina dar och även mycket annat som jag antar snuddar över kulturgränser som förmodligen kan klassas som ”underordnade” min egen vita kropp. Grejen är den att de enda jag hört yttra sig i ämnet är liksom vita medelklassvenskar som ger pekpinnar åt andra (oftast tjejer) som approprierar genom att använda estetiska uttryck hämtade från andra kulturer. Det är väl först och främst också en form av appropriering att ta det tolkningsföreträdet från de som faktiskt är förtryckta, och jag tror samtidigt att dessa personer antalet gånger har skakat rumpa till hiphop, rap, rnb osv. Eller lagat mexikansk mat. Eller utövat yoga… Var fan går gränsen liksom? Känns som det enda folk tjatar om är native american huvudbonader och bindis för det är liksom det en har hört att en ska finna problematiskt. Hur ska en egentligen se på det? Några tankar? Tycker du är så himla rimlig och klok! Puss! HANNA: Hej Moa! Och kolla, nu ska en till vit medelklassvensk komma här och tycka. Men vill samtidigt svara på din fråga. Det här med "ca" (cultural appropriation) har ju varit på tapeten ett tag nu och den senaste tiden (kanske genom #bollywoodbday-tagen???? hö hö) känns det som att det nått ännu fler. Så ja, rent krasst är ju världen en jävla maktfest för vita personer. De normerna är viktiga att se och förstå. Lära sig av hur historien präglar nuet och hur det allt för ofta faktiskt upprepar sig. Hur jag, i min vithet, blir creddad/kommer undan/får möjligheter som rasifierade aldrig skulle göra. En rasifierad polare berättade om hur det kändes när vita bloggare började publicera bilder i hoodie och snusnäsduk över näsan på Instagram med texten "ghetto fab". Kläder och språk som min polare haft sen hen var liten – men istället för att få 40 000 likes fick hen under hela sin uppväxt vakter som gick efter i gallerian och arga blickar från samhället där hen klassades som "ännu en förortsunge". I bara det lilla exemplet blir den här maktfesten för vita personer så otroligt tydlig. Det är vita som gång på gång får sätta agendan och skapar det som kallas för "normer". Samtidigt; när ett dussin personer går in på en vit halvanonym tjej med blonda dreads instagram och skriver "CA!!!!" och startar ett twitterdrev är det ju lätt att fråga sig "till vilken nytta?" – och fundera på om inte den här vita dreads-tjejen bara är en liten del av de här normerna. Hon i sig kanske inte gör den största skadan, kanske ligger det stora problemet hos det riktiga kapitalet, dvs modehusen, medieföretagen och de stora maktfaktorerna i form av stora bloggar etc. Och kanske är de vita dreadsen I SIG inte det stora problemet, utan bara en del i ett mönster som gång på gång upprepar sig. Och det här med gränser, tja, jag är inte rätt person att avgöra pga det är inte min barndom eller kultur som approprieras. Men istället för att noja om huruvida en kan dansa till hiphop eller utöva yoga och hålla på att titta inåt och bah ängsligt "HOPPAS JAG INTE GÖR FEL I DET HÄR NU" – kan en idé vara att titta mer utanför sig själv och se de allvarliga förtryck som drabbar rasifierade dagligen, tex att endast 3 av 10 afrosvenska män får ett arbete som motsvarar den utbildningsnivå de har eller att människor med utomeuropeisk bakgrund i 9 ggr högre utsträckning lever i materiell fattigdom jämför med människor med etnisk svensk bakgrund. Att engagera sig i den typen av politiska frågor, att uppmärksamma sina egna privilegier och kanske framförallt lyssna på dem som har tolkningsföreträde i just de här frågorna känns ju vettigt om en förändring ska till. Och kanske inte oroa sig så mycket över om ens yoga är ett svinstort problem.
