Den här texten kommer att handla om något jag har haft en relation med sen jag var sju år gammal. En relation som bestått av mycket eftertänksamhet, skratt, några tårar, ett urinläckage men framförallt mycket hierarkier. Jag pratar om min relation med bussar. Sedan första klass har jag varje vardag åkt buss. Ni andra ungar från landsbygden känner igen er va? Den här laglösa buss-sträckan med brist på föräldrar i bussen och busshållplatser utanför bussen. Man fick lära sig att plinga någon hundra meter innan sitt hus och vips så skulle busschaffisen fatta var hen skulle stanna. Vilket inte alltid var fallet. Ibland åkte bussen vidare och jag fick skrika så starkt jag kunde (och vågade) med min lilla tioåriga röst för att bussen skulle stanna. En gång skrek busschauffören tillbaka att han FÖR I HELVETE INTE KUNDE VETA NÄR JAG PLINGADE SÅ JÄVLA SENT! Jag minns hur jag klev av i något dike med tårar i ögonen och skam i magen. Bortsett från det var själva bussåkandet ofta en härlig upplevelse. Under hela mellanstadiet fullkomligt ÄGDE jag och mina kompisar sätena längst bak – ja så länge ingen från sexan råkade hamna på vår 43:a mot Norrhassel förstås, då blev vi hänvisade till något säte längre fram. Det var tjugo minuter bussfärd utan varken föräldrar eller lärare, men bara för den sakens skull var det inte en laglös zon. För visst hade vi regler! De såg ut som så att de riktigt tuffa satt allra längst bak, medan de mellantuffa hamnade på knä med magarna tryckta mot ryggstöden framför. Längst fram i bussen satt hästtjejerna och de som aldrig pratade i skolan. Själv var jag rädd för hästar och kunde aldrig vara tyst. Var du satt i bussen blev en mätning på vem du var. Glöm skolmatsalarna – det var i landsbygdsbussen som hierarkierna var som tydligast och stämningen tuffast! En bit in i högstadiet fortsatte jag och mina kompisar behålla sätena längst bak. Ibland kastade vi tuggummin, hade skriktävling, höll igång ett jäkla spring fram och tillbaka. Några gånger gick detta så långt att busschauffören fick stanna bussen och dela på oss eftersom han tröttnat. En av oss fick sätta sig längst fram så att chauffören kunde ha koll. Men så skulle jag börja i åttan. Det var första skoldagen efter sommarlovet – ett sommarlov där jag på ett mycket pubertalt (men fint!) sätt börjat tänka mycket på vem jag faktiskt var, vilka kompisar jag ville ha och vad jag tyckte var roligt. Jag minns klumpen i magen när jag klev in i bussen och började vandra mot sätena längst bak, som en ångest inför att behöva genomgå det där skådespeleriet igen. Så plötsligt svängde jag in höger i mitten av bussen. Hamnade på ett säte bredvid en tjej jag aldrig pratat med i klassen. Och blev jag kvar, oavsett vilka som kom och drog i mig. I dag är jag ju vuxen (nåja) och kan se allt det där för vad det var, men trots alla år är det något visst när jag hamnar på ett säte längst bak. Jag vill slänga upp benen, tugga tuggummi och skratta ohämmat. KRÖNIKA PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 22/10
