Jag älskar att bo på landet såhär. Förutom de självklara sakerna som att vara nära sin familj är det så jävla skönt att träffa människor när man VÄLJER DET. Jag har länge tänkt att bo på landet innebär isolering, ensamhet och en känsla av att vara långt bort från "allt". Men vad är det i alltet jag faktiskt vill ha? Distraktion? Känsla av gemenskap? Kan jag inte skapa min egen gemenskap och klan i mitt hem med vänner och familj? (Och därmed också distraktion). Och så jävla ensamt är det ändå inte. Idag på loppisen kom totalt kanske 150 personer, jättemånga från byarna rub omkring vår. Det FINNS folk på landet(!). De tittar en i ögonen och de pratar på samma sätt som jag. I min dumma enfald har jag ibland tänkt att de som bott här runtomkring nog gör de för att de inte "kom iväg", men så tänker jag på mina föräldrar som ju VALT det här livet - och det är de såklart inte ensamma om. Jaha oj, nu tänker jag högt här märker jag, men det blir ju så, en massa tankar när man inte hela tiden distraheras av annat :-))) Men det sagt vill jag inte flytta hem, men jag vill heller inte längre prioritera som jag gör hemma i Stockholm. Jag vill bo i hus och jag får på riktigt mardrömmar av tanken på att hänga en enda sommar till på typ Trädgårn eller nån klubb i Stockholm. Uhhhh. VAD ÄR VITSEN. Men så är jag ju också en rätt känslostyrd 30-åring. Efter morgondagens dj-gig i Umeå kanske känslan är helt annorlunda.... Puss puss
