Igår eftermiddag satt jag i godan ro och tog igen mig efter inspelning och tittade på sista delen av Knutbydokumentären (som ni MÅSTE se). I bakgrunden hör jag plötsligt ett så kallat "prassel" och slänger en snabb blick åt vänster. Det var väl inget där? Eller vänta? Va? Jag tittar igen och ser en mörk fjäderklädd varelse hoppa fram på vårt sovrumsgolv. En vidrig fågel. SKREK rakt ut, grabbade min telefon och rusade in till kontoret och stängde dörren. Ringde Anton i stor panik som givetvis inte hörde vad jag sa eftersom jag hyperventilerade och skrek till av varenda ljud jag hörde av de här vidriga varelsen. Fågeln liksom kraxade och flaxade i övriga lägenheten. Och jag befann mig på kontoret som egentligen var den enda flyktvägen för fågeln eftersom vår balkong (där den kommit in) ju ligger där. Jag var i ett trauma som ni kanske ser. Anton tyckte jag skulle gå ut och "fösa ut" den ???? "Ta en jacka på huvudet" var hans tips. Eftersom den kunde "förstöra lägenheten" var han väldigt mån om att jag skulle få ut den. I säkert tio minuter fick jag samla mig innan jag försiktigt öppnade dörren till kontoret och sen smet ut till trapphuset. Väl där la jag på i Antons öra och ringde istället mamma som jag trodde skulle ha mer förståelse för det pågående traumat. Vad hon gjorde? Skrattade. Pappa med. Så stod jag där i trapphuset i ytterligare tio minuter. Sen försökte jag samla mig och sakta smög jag upp dörren. Försökte lyssna efter flaxandet. Inget hördes. Inget prassel, inget krax. Sakta sakta gick jag runt i lägenheten på jakt efter fågeln men insåg då att den hittat igen sin flyktväg och tagit sig ut?! Men lämnat lite spår. Vad mysigt. I nedre kant av bilden ser ni mitt "vapen" jag fick tag på i form av en inplastad dammvippa. Glad att det inte behövde användas. Nu kommer aldrig balkongdörren stå öppen igen. TREVLIG ONSDAG ALLA!!!!!!!!!!
