Igår var det fjorton år sen jag och Anton var på vår första dejt. Ibland slår tanken mig att vi borde få nån slags medalj som hållit ihop så länge! Men så inser jag ju att medaljen, priset och trofén finns i att dela livet med varandra. Att leva i den här tvåsamheten är inget jag härdar ut eller offrar mig för, snarare är det en slags gåva jag dagligen förhåller mig till. Även om det såklart vissa dagar är svårare att minnas varför man tog emot den här tvåsamhetsgåvan. Ju äldre jag blir och ju fler åren blir tillsammans inser jag hur skört det är alltihop. Jag som skrivit så mycket om vår relation, känslorna och gett råd sitter till slut alltid med samma tanke i huvudet: Passa på. Passa på att älska och bli älskad. Ibland behöver det inte vara svårare än så. En stilla påminnelse om att klyschan "vi har all tid i världen" är en lögn men att "störst av allt är kärleken" istället är en sann sådan. Det största för mig just nu är att få älska Anton och bli älskad tillbaka. Grattis till oss och de där tonåringarna som en gång i tiden så gärna ville vara med varandra.
