I betalt samarbete med Länsförsäkringar Fastighetsförmedling Ska jag säga en sak som är livsfarlig när man köpt hus? Att ha på sig det-här-borde-göras-glasögonen hela tiden. Då blir man utbränd tror jag. Så det här inlägget kommer inte handla om vart vi ska bygga trall, där vi ska måla om, nya rabatter eller stenläggning. Det här kommer handla om vad jag faktiskt har - här och nu! Vad som funkar och vad som gör mig lycklig här hemma. När jag för första gången besökte huset i november var det en KÄNSLA jag fastnade för. Och ni som är lika känslostyrda som jag förstår ju att det var något jag helt gick på när vi skulle börja budgiva. För känslor ska man inte ta lätt på (jo det ska man nog ibland), men när det kommer till boende är det ju känslan som alltid varit avgörande för mig. Och när jag tittar på bilden ovan så fångar det känslan. Ljuset, trädtoppar, utsikten och lugnet. Jag blir lugn här (så länge jag tar av mig fix-glasögonen då). Och det är väl egentligen det enda man vill ha ut av ett hem? HARMONI!!!!!!!!! Eller ja, i alla fall där vi är i livet nu. För sju år sen var det *närheten till puls* (vidrig mening men hittar inte något som beskriver det bättre) och kompisar som var det absolut viktigaste. Men sen kom längtan hit till ett hus bort från barer och människor. Och ja, vad vet vi om ytterligare sju år egentligen? Alla hem har sin tid. Men nu är vi här. Och i helgen sa jag till Anton när vi stod och fixade i trädgården ihop med Nisse (som var en helt oduglig men gullig hjälpreda) "nu gör vi ju allt det där vi drömt om!" och så blev jag så rörd av min egen sägning att det var tur att jag bar solbrillor. Att få umgås tillsammans ute i vår egna trädgård en solig söndag i juni - det finns faktiskt inget mer jag önskar? Och det måste man påminna sig om. Nån gång ibland i alla fall. Vad hade Hanna Persson sagt för ett år sen om hon såg oss nu? Jo, hon hade längtat hit. Och det är nog i den påminnelsen jag får tag på korta känslan av lycka som man hela tiden jagar. Eller i alla fall tacksamheten. På eftermiddagar efter förskolan orkar väl ingen förälder (dvs jag) leka med sina barn och då dyker tacksamheten över trädgården upp igen. För här behövs inte samma sysselsättning som jag upplevde i vårt tidigare boende och det blir dessutom relativt kul för ...mig? Jag kan påta på och typ vattna nån blomma och kanske flytta ett häck-skott medan Nisse härjar på nånstans i bakgrunden och ropar "ORMBEBIS!!!" om en mask. Och det pinsamma är ju att jag känner mig som en så BRA förälder fast jag inte gör nånting? Hahaha. "Nu får han lära sig om djur och natur" tänker jag nöjt och inser inte att det är relativt lite begränsad kunskap i en villaförort i Stockholm - men det är ju i alla fall NÅT. Och framförallt: ljuvlig för alla inblandade. Jag tror verkligen inte att ALLA blir lyckliga av att bo i hus, men för er som också går i hus-tankar tycker jag att ni ska höra av er till Länsförsäkringar Fastighetsförmedling för hjälp att värdera din bostad och ta dig framåt i dina drömmar!
