Sofia skriver: Hej Hanna! Har du kloka, erfarna människa några tips på hur man hanterar sin mamma när man blivit vuxen men hon har svårt att förstå det? Jag är 23 år gammal och har bott hemifrån i 4,5 år men det verkar inte ha gått upp för min mor ännu. Exempelvis kan hon öppet på stan hyscha mig för att jag ”pratar för högt” eller fräsa till för att jag pekar på något snyggt på en balkong därför att det är PINSAMT och MAN PEKAR INTE. Jag tycker det är så respektlöst och känner att det hade varit fullständigt orimligt att bete sig så mot vilken annan vuxen människa som helst. När jag och min kille hade gemensam middag med våra familjer för första gången i somras så föreslog jag efter middagen att vi skulle spela ett spel men då fördömde mamma det förslaget inför allihop och sa att ”haha det där är det väl inte dags för än?!” trots att jag var värd för middagen? Så jäkla pinsamt för mig och ingen vågade ju säga att det vore kul med spel efter det. Hon har också åsikter om hur jag klär mig, har håret, att jag borde vara mer ”sansad”, hon kommenterar hur jag dammsuger, stoppar i diskmaskinen osv. Efter dessa händelser har jag försökt prata med henne och förklarat hur jag känner men då är det som att hon tar illa upp och känner sig förödmjukad av att jag har åsikter om hur hon ska respektera mig. Är det så här för alla i den här åldern? Tar det slut någon gång eller ska man leva med det här? Har du master några tips på hur man står ut/gör det mer uthärdligt? Och slutligen: tusen tack för bloggen, dina små vardagsreflektioner ger mig nya perspektiv och får mig verkligen att se positivt på framtiden! (Tror det här är min första kommentar någonsin? Har läst bloggen sen jag var 13 haha) Kram Sofia Hanna svarar: Sofia! Kände så mycket för dig när läste din kommentar. Du frågar om det är så här för alla i din ålder och jag vill tro att det inte är så - i alla fall inte för mig. Däremot känner jag igen att vara 23 och ifrågasätta sina föräldrars beteende. Kanske är det för att man i sin egen nyfunna vuxenhet kan få syn på sina föräldrars brist på vuxenhet? Och det gör ont. Du skriver också att hon behandlar dig som ett barn men att som förälder kommentera ens barns utseende, personlighet och håna det inför andra är inte så man behandlar ett barn. Det känns snarare som ett sätt att se sitt barn som nån slags förlängning av sig själv och något man därmed ska kontrollera. Men du är ingen förlängning av din mamma - du är din egen. Och det måste hon förstå. Jag tycker att det du beskriver om att hon har åsikter om hur du pratar(!), hur du ser ut, hur du städar och det där med spelet är galet och något som skull få vilken människa som helst att må uselt. Det är bra att du SER och kan BESKRIVA vad hon gör för då kanske du också redan skapat lite distans till det och inte låter det dränera dig fullständigt. Precis som i allt sånt här är väl det generella rådet att "prata med henne", men det säger du ju redan att du gjort - och att hon blir kränkt. Det gör så ont att kritisera en förälder eftersom man som barn i princip är programmerad till att alltid skydda sina föräldrar - man vill ju bara att de ska må bra. Men ett ytterligare råd är kanske att ta på sig nån slags stålrustning mot hennes kränkthet och prata med henne igen på ett ännu tydligare sätt och i slutändan kanske ställa ett ultimatum? Om att du gärna ses och umgås men att det inte kommer gå om hon inte slutar kontrollera dig. Påminn henne om att du är en vuxen person. Vem var hon själv som 23-åring? Vad tyckte hon själv om hennes mamma som försökte kontrollera? Man kan kanske vara noga med att beskriva hur hennes HANDLINGAR får dig att KÄNNA och att du inte längre ställer upp på det. I slutändan tror jag att man aldrig kan fixa sina föräldrar och ska nog inte hålla på och försöka göra det heller, däremot kan du vara tydlig med dina gränser och vad som är viktigt för dig. Det är din fulla rätt som vuxen människa. Stor kram
