Har suttit inne hela dagen utan byxor. Följt livenyheter på SVT och Aftonbladet. Kollat Twitter och sett bilder på blödande, döda människor som dras ut från en byggnad. Världen brinner och jag gör inte ett jävla skit åt det mer än att titta. Ville inte ens gå utanför dörren. Kände för att rymma till Sundsvall och bosätta mig i en liten, liten stuga långt bort från allt. En intensiv längtan efter att inte tillhöra något större. Samla ihop alla jag älskar och låsa in dom nånstans. Aldrig skaffa barn eller annat betydelsefullt som kan gå sönder i den stora farliga världen. Plötsligt är det jag som vill fly. Livrädd för samma typ av terror som gjort att så många flytt hit. Var ute igår på nån vidrig klubb ute i Sickla. Läste om Parisattackerna mitt på dansgolvet efter att ha försökt tjata mig förbi en kö. Fick sånna jävulska äckelhetskänslor av mig själv och alla obrydda personer som dansade glatt. Letade efter utgången i säkert en kvart, hade sån sjuk panik. Åkte sen direkt och hämtade upp Anton och så raka vägen hem. Det är ju galet att det så fort det händer något i Europa, i en stad vi har populärkulturella eller direkta relationer till, så bryr vi oss så mycket mer. Jo, det är ju sen gammalt jag vet. Det här med identifikation. Skjutningarna på ett college i Kenya tidigare i år var minst lika brutala (147 döda) men fick mig aldrig att gråta eller bry mig på det här sättet. I en värld med vita kroppar VS bruna kroppar - vinner ju empatin för de vita med hästlängder. Det tillsammans med geografisk närhet och "västeuropeisk standard", så vips resulterar det i instagramflöden med bara eiffeltorn och franska flaggan. Även från mig. I torsdags satt jag, Johanna och Linso och pratade om flyktingar, Syrien och IS. Johanna pratade om någon teori som sa att vi inom en femårsperiod kommer känna någon som dött i en terrorattack. Och så hände detta en dag senare.
