Är jag inte lite lik "Bob" ur Twin Peaks här....? Med det läckra stripiga håret. Hihi. Idag funderar jag på ÅLDER. Umgås ju rätt mycket med männskor -20 på mitt jobb (profilerna i vårt program) vilket gör att jag för första gången någonsin får vara "den äldre". Haha varför låter det som en karaktär ur Sagan om ringen??????? Aja. Älskar att vara äldre. Men känner fortfarande att den ultimata respekten får en inte förrän 30+ (och kanske då jag slutar göra "tokiga miner" i webcam.......). Även om jag älskar att bli lite äldre, så är ändå i år första året då jag har lite, lite åldersnoja. Att säga "hej jag är 25" är ingen fara, men "hej jag är 26" är skrämmande. 26 liksom. Närmare 30 än 20. Är det såhär det kommer kännas varje år från och med nu? Hur accepterar man sånt här? Kan inte på något sätt identifiera mig själv som en 30-åring. Det är ju någon som har blus, pennkjol och klackskor varje dag. Någon som frostar av frysen och har slät hästsvans. Och här sitter jag. Med ena handen kliandes på könet, ketchupfläckar på tröjan, mjällig å jävlig i håret och en cheddarost i kylen som gick ut 2011. Och jag har inga planer på att ändras de kommande fyra åren.
