Jag tänker mycket på hur jag ska träna i höst. Och kanske är det problemet? Att jag mest bara tänker. Jag har så otroligt svårt att komma igång, känna motivation och börja. Jag tänker på vad jag ska göra, när jag ska göra det och hur jag ska träna för att det ska bli så bra som möjligt.. Vad vill jag träna? Vad är kul? Och så kommer jag till tidpunkten då jag borde träna men inte orkar. De senaste två veckorna har jag i alla fall börjar springa lite igen med Anton (har det hänt fyra gånger kanske?). Jag har lånat hans pulsklocka och försökt varit snäll mot mig själv. Tycker typ att det gått bättre när jag haft koll på pulsen och sett att jag kan "öka utan att dö". Försöker tänka att jag varit gravid, fött barn och inte rört mig på 1.5 år. Och det har ju faktiskt gått helt okej, även om jag varit lite besviken på min kapacitet absolut. Jag läser ju en självhjälpsbok nu sen en tid tillbaka. Ja so sue me!!!!!!!!!!!!!!! Den heter 1% metoden och jag tycker den verkligen fått mig att förstå vikten av VANOR. Ja det är rätt BASIC jag vet, men författaren pratar mycket om att stapla vanor på varann. Typ "efter jag borstat tänderna går jag och lägger mig i sängen för natten", på samma sätt kan man få in vanor som "efter jag ätit frukost gör jag yoga framför teven". Men också att vanor har mycket med självbilden att göra, om man från början tänker "jag är en hälsosam person" istället för "jag ska bli en hälsosam person" så visar forskning att du gör hälsosammare val om du redan tänker att du är där. Försöker nu applicera det här på mig själv "jag är en springande person" osv. Men den största frågan är kanske VARFÖR? Varför vill jag springa? Varför vill jag träna? Varför är det viktigt för mig? Tyvärr har det ju, oavsett vad jag tidigare sagt, såklart funnits en utseende-grej för mig. Det gör det nog för de flesta, herregud allt annat vore ju konstigt i den här fettfobiska kvinnohatande världen. Och jag har varit rädd för att bli fet helt enkelt. I mitt fall kommer det här inte bara från *samhället* utan också rakt ner från morsan. Säger inte att hon har gjort något fel, jag förstår ju varifrån hennes fetträdsla kommit från, men det är ändå sorgligt. Och problemet i mitt fall har det här utseende-argumentet aldrig hållit länge. Det är så fruktansvärt kortsiktigt men också att jag ändå... nöjt mig? Hahaha. Jag har tänkt att "men gud jag är ju rätt gullig ändå, jag duger jag behöver väl inte träna hihi". Det är nu när jag inte tränar som jag förstår mitt egentliga VARFÖR så mycket tydligare. Ja nu är det cheesy så håll i er, men jag behöver träna för att leva länge. Sen morsan fick sin hjärtinfarkt för ett år sen och nu lever med konsekvenserna av den tänker jag mycket på mitt hjärta. Hur fan mår det? Absolut, det är minst lika viktigt för det att inte stressa, att ligga i soffan etc. Men det gör jag ju redan. Jag säger inte att träning är någon garanti för att leva länge, folk som springer marathon dör ju också för tidigt, men chanserna ser ju helt klart bättre ut för de som orkar träna. Sen märker jag ju också, som en liten bonus, att min hemska pms lättas när jag orkat röra på mig. Nu ska jag bara hitta det perfekta tillfället att få in träningstiden................. SKOJA. Eller? Det är ju trots allt där jag hela tiden hamnar. Fan. HUR GÖR NI? Ni som har barn osv. När och VAD tränar ni? Vad har ni hittat för rutin som funkar för er? Och vad är ert VARFÖR? Skulle bli otroligt tacksam om ni kunde dela med er. Puss och tack för detta skriveri rakt från hjärnan
