Ändå rätt ok dag Skoja Riktigt pissig faktiskt? I alla fall nu på kvällen. Legat apatisk i soffan och varvat gråt med att försöka hitta "lösningar" på mina känslor och tankar. Och jag visste redan igår, eller nä egentligen redan i förrgår, att det var på väg. Jag brukar bli sådär på ytan stissig och upp i varv innan, sen kommer Min Stora Känslosvallning™, vågen av känslor och tankar jag inte orkat tagit tag i. Och massa lager med andra känslor ovanpå det. Känner mig så jävla låst i livet plötsligt. Är relativt ung, men tillräckligt gammal för att vara hyfsat "intelligent" och välfungerande att göra precis det jag vill. Ändå är jag så... låst. Spenderat ett år på att fundera på "vad jag ska göra" för att komma vidare i den här känslan och ändå inte funnit något riktigt vettigt svar. Det är som jag "petar" lite i allt i livet men inte gör något fullt ut av det jag vill till hundra procent. Kanske för att jag inte vet vad jag vill, med också för att jag ständigt väntar på att någon ska säga vad jag vill eller fixa saker åt mig. Sträcka ut en hand och ordna. Ibland tänker jag att jag bara är välsignad med att vara en "nöjd" person och att det är därför jag inte gör saker för att förändra. Men tänk om den här "nöjdheten" inte är en välsignelse utan bara ett skydd för att slippa anstränga sig eller göra saker man vill men inte vågar? Och förmodligen är det superprovocerande att läsa om någon som utåt sett har ett soligt liv med vettiga grejer för sig och som ÄNDÅ är missnöjd, grubblande och ångestfylld över sitt liv. Eller så är det kanske skönt? Oavsett vad så kändes det som att jag ville skriva det här till er. Nåväl, det löser sig. Det GÖR ju alltid det.
