I december förra året skrev jag och Johanna på en ungdomsserie till SVT. Vi hade gått vidare till tre sista, fått utvecklingspeng och förberedde en pitch. Tyvärr ”vann” vi inte själva pitchen men råkade vinna något lite större (lol)... för mitt i den här processen blev jag gravid. Och Jojje med. Det gick snabbt för mig och jag hade nog egentligen inte snackat så mycket med Jojje om att vi skulle ”försöka”. Så jag fick megaångest över att behöva berätta för henne. Inte för att hon inte skulle bli glad, det visste jag, men för att vi va mitt i processen med serien och dessutom var vi två typ de sista två i vårt kompisgäng med att inte ha barn. Och i mitt huvud var det en slags tyst pakt. Som man inte ville förstöra utan att ha pratat innan. Men så. Efter att ha väntat ett par dagar efter pluset på stickan och när vi suttit och skrivit tillsammans så tog jag mod till mig. Eller haha det gjorde jag egentligen inte eftersom jag bara vågade messa från nöjesguidenkontoret våningen nedanför Jojjes kontor. Så knäppt så här i efterhand? Att messa någon man känner så väl? Men kanske var just det. Att jag inte kunde berätta det på ett normalt sätt att det helt enkelt fick bli ett sms. Kanske vår märkligaste sms-konversation någonsin. Sånt försök att hålla något stort så lättsamt? Haha. Jojje låg två veckor före mig och helt plötsligt blev det 100 procent mindre läskigt att vara gravid. I nio månader hade jag nån att dela trötthet och oro med. Två veckor innan Nisse kom Abbe och precis som jag har Jojje hoppas jag att Nisse kommer ha Abbe genom livet.
