Nu har jag sagt hejdå till Linnea, Johan och Toronto. Det är dags att åka hem! Vidrig känsla förstås men för överlevnad fokar jag på Anton, att det snart är jul och mysiga vardagsgrejer ihop - som att spela yatzy!!!! Tänk ändå; för bara två år sen va Linnea en bekant som var ihop från och till med Antons kompis och någon jag inte hade nån djupare relation med. Och för femton år sen var hon för mig "en snygg och cool tjej" som jobbade i en skobutik i Sundsvall. Idag är hon en av mina absolut bästa vänner. Knäppt att vi levt i samma städer, liksom parallellt, utan att känna varandra. Och att det skulle visa sig att vi har så mycket gemensamt? Att det liksom varit så nära, nån som känns genuin, varm, kul, smart och dessutom delar samma intressen och värderingar som mig. Jag har haft turen med att alltid ha haft mycket kompisar och jag har relativt lätt för att skapa nya relationer - men ofta stannar det på en nivå där det tar så enormt mycket mer än vad det ger (omöjligt att beskriva den känslan utan att låta dryg). Men med Linnea finns det hela tiden ett utbyte och hon är liksom nån jag vill vara mitt bästa för men också nån som förstår mitt sämsta. Hon är en som lyssnar och en jag vill lyssna på. Det är fint!
