Tänker på en tid för längesen som egentligen var nyss där jag kunde slänga mig med meningar som ”livet är som bäst med kontraster!” och syfta på typ festkvällar varvat med barnkvällar eller stressiga jobbperioder avbrutna av lediga veckor. Nu vill jag aldrig mer ha kontraster. Nu vill jag ha jämnbeige vardag med rutiner och enorm trygghet. Jag vill inte slängas mellan total panik över det krig som utspelar sig i Europa och eufori över vårt nya hus. Jag får enorm svindel av Instagram - både av mina och andras inlägg. Tycker i sak att inga publiceringar ÄR fel men ändå KÄNNS det fel. För mycket kontraster på alla sociala medier eftersom för vissa har livet stannat helt och för andra pågår det ju som vanligt, och allt scrollande som förr va min stora ångestreducering är nu plötsligt triggande. Inget är jämnbeiget, allt är svartvitt och världen känns otrygg. Jag gråter högt på golvet när jag kommer hem från inspelning där jag skrattat. Och precis som ni så skänker också jag pengar till UNHCR och röda korset. Och så har jag köpt en pall. Den betyder ingenting i sammanhanget förstås men är nånting jag håller mig i.
