Maria: Jag blir så himla skraj av tanken på att snippisen blir större efter förlossning, vill inte det!! :-( Fan att man ska behöva offra lilla musslan för att bli förälder liksom, gör mig rent ut sagt förbannad! Tanken på all skit som händer och KAN hända i kroppen vid graviditet, förlossning osv gör att jag inte vågar skaffa barn. Vill inte behöva offra min kropp…. Hade vestibulit i 7 svåra år då jag inte kunde ha sex, string, tampong, tajta byxor osv. Sen blev jag frisk och har varit det i 15 år (HALLELUJA!!) men ryser något fruktansvärt av tanken på att gå tillbaka till ett underliv som inte fungerar, gör ont, inte kan njuta av sex… Snälla master, kan inte du ta upp det här med kroppen och snippan efter förlossning? Är det bara jag som tycker att det känns så oerhört jobbigt och skrämmande? Jag är 39 år så mitt barntåg har nog gått nu, och mycket pga rädsla för att kroppen ska gå sönder. :-( Hanna svarar: Hallå hej Maria och alla andra som frågat mycket om kroppen efter förlossning! Jag har säkert fått en fråga i veckan om det här, kanske för att jag i förbifarten nämnt att jag haft lite strul? Tänkte att det kanske vore dags att skriva lite om mina upplevelser efter förlossningen nu när jag tycker saker "ordnat upp sig". Jag har inte velat skriva innan för jag varit så rädd för att nån ska skrämma upp mig med nån kommentar om att det aldrig blir bra haha. Det är ju så väldigt olika för alla! Jag har kompisar som inte ens behövt sytt ett stygn och andra som inte kunnat sitta på veckor. Själv gick jag upp 25 kilo under graviditeten, hade en gigantisk mage (som ni kanske minns) och födde ut Nisse med hjälp av sugklocka (inte hela vägen, den "hjälpte" mig med två ryck förbi ett ben, sen kunde jag krysta ut honom) och ändå fick jag "bara" en bristning grad 2/4 i underlivet. Det innebär att jag brast en del i mellangården (men ej i röven) och i vissa muskelfästen(?) osv. Tror det var på fem olika ställen. Alltså jag vet inte exakt, men det var ändå på en nivå där en förlossningsläkare fick sy istället för barnmorskan. Och ja, det var förjävligt efteråt, absolut. Direkt efter förlossningen hade jag såklart jätteont och kunde inte kissa själv på ett dygn och bajset var inte heller jättekul att genomföra. Men barnmorskorna var bra och lovade mig att det skulle läka, gav tips och så åt jag alvedon och ipren varje dag i några veckor. Kunde bara kissa i duschen i två veckor osv. Och sakta men säkert blev det ju bättre, tror inte det är jätteovanligt att det är på det sättet med kiss i dusch man har ju ändå krystat ut en människa? Däremot på efterkontrollen tre månader senare var jag fortfarande inte "bra" i underlivet. Det var inte färdigläkt och penetrerande sex fanns aaaaabsolut inte på kartan. Jag kunde kissa och skita normalt men hade knappt kunna röra där det var sytt för det var såpass ömt och stramt. Så var jag tillbaka till mvc efter fem månader och fick träffa en.... halvbra läkare. Som inte tyckte det var "bra sytt" men inte heller hade något förslag på hur det skulle ordnas, istället lämnade hon mig med orden "det var synd Hanna". Efter det var jag låg och frågade efter bra underlivsläkare på instagram och fick sååå mycket tips från mina följare på bra läkare som hjälpt dem med förlossningsskador, så det var väldigt betryggande att veta att det fanns ytterligare hjälp att få om det inte skulle bli bra. MEN! Så bestämde jag mig för att ge det lite mer tid och fortsätta smörja med en receptfri östrogenkräm. Och nu har det gått åtta månader och det är... BRA! Alltså absolut inte helt perfekt, men faktiskt på vissa sätt BÄTTRE än innan jag fött barn (utan att gå in på för mycket detaljer så kunde jag ibland uppleva nervsmärta underlivet efter svampinfektioner - som är borta nu!!), men på andra sätt är det inte som innan som att jag tex inte kan använda min menskopp utan att den åker ut, har lite av en "öppenhetskänsla" och slemhinnorna är lite sköra, men jag har absolut inte ont och kan ligga osv. Det funkar som det ska. SEEEEeeeeeeeen finns det ju andra saker som händer med kroppen. Ska vi gå in på det? Blir ju så långt? Men ok vi kör. Jo men eftersom jag hade Sveriges största gravidmage så kändes det som om mina magmuskler hamnade tio meter från varandra samt att jag hade en del foglossning - DET känner jag fortfarande av om jag går längre sträckor. Det ilar lite iblygdbenet och vissa muskler känns oanvända, men jag har börjat träna upp dom och märker rätt snabbt resultat i styrka faktiskt. Jag vill gärna springa i sommar och har därför bokat tid för ultraljud av min bäckenbotten så jag vet om jag kan börja springa eller måste träna upp bäckenbotten mer (det kan man bla göra med knipövningar). Så vi får se. I övrigt har jag fått bristningar på magen, lös hud ovanför naveln, plattare röv och längre bröst. Men jag har också fått snyggare bröstvårtor (haha), *breda läckra höfter* och så... är jag stoltare över min kropp? Det är så jävla sjukt för under graviditeten var jag så ledsen för mina bristningar och tänkte att jag aldrig skulle bli nån sån som bah "älskar mina tigerränder!!" och där är jag inte, men jag bryr mig inte så mycket eftersom min kropp har gjort något som ingen snygg kille kan ...hahahaha vad värdelösa dom är!!!! Ja det var väl allt. Skrev direkt från hjärnan nu så kanske missade något eller förolämpade någon, hoppas inte. Hoppas inte heller jag ångrar att jag delade det här rätt superprivata men tänkte att det var viktigt. Det är klart att kroppen efter förlossning förändras på massa sätt och att det för somliga knappt märks medan det blir jobbigare för vissa. Eftervården man erbjuds har tyvärr en del att önska, men har man orken så finns det väldigt bra hjälp att få i form av specialister och träningsprogram. För MIG har "att skaffa barn" varit det absolut starkaste och finaste jag gjort och jag blir så ledsen om rädsla för förlossningsskador ska vara det som gör att du inte skaffar barn.
