Under hela min barndom har jag räknat bekymmer, eller "problem" som jag gärna kallade dem. Det kunde vara alltifrån att jag inte hade några bra kläder till skolavslutningen, att en kille i grannklassen inte hade mig på sin fem-i-topp-lista eller typ en läxa. Och det där räknandet verkar inte försvinna. Att jag håller räkningen på mina bekymmer och hela tiden lever med tankesättet att "OM BARA xxx fixar sig så blir allt bra". Problemet är ju bara att bekymmer ständigt avlöser varandra. Minns så väl när jag som kanske 10-åring frågade morsan om problemen någonsin skulle ta slut och hon svarade att de tyvärr skulle bli "fler och större." Hahaha. Så jävla krass - men ärlig? För nu ligger jag här med obetalda räkningar, en skenande höstdeppighet, jobb som måste göras, relationer som ständigt ska skötas och ca tusen att-göra-punkter. Och så den här enorma tröttheten på det. Men vet ni en annan sak jag hållit på med sen barnsben? Konsten att kunna skita i allt. Så länge man inte indirekt (eller direkt förstås) skadar någon annan får man faktiskt skita i VÄLDIGT mycket i livet. Man får spela mobilspel i 3 timmar och bara vara. Jag tror nämligen alternativet är skadligare. Kram alla
