Förlåt. Jag tog en paus. Jag har också en diagnos(?) som går ut på att när några är tillräckligt otrevliga när de ber mig göra saker så KAN jag inte göra det? Pratar alltså om dm:s jag fått om att jag måste skriva recension om GVFÖ. Haha det är ju sån fruktansvärt barnslig känsla hos mig? Liksom ”när ni tjatar blir det inget”. Ska skärpa mig. Har också som vanligt, precis som ni, haft två veckor som gått i 110 km/h. Känns som att våren alltid blir så här? Maj går snabbast av alla månader i världshistorien. Apropå vår. Igår gick jag runt i trädgården och blev *rörd* av hur fint det är den här årstiden och över att jag får bo här. Jag tänker ofta att jag måste njuta nu, innan det är för sent. Inte bara av våren som är så flyktig utan också av tiden. Av Nisse som ju bara växer och aldrig bli 1.5 år igen. Av att de jag älskar fortfarande är friska. Av min egen hälsa typ? Men som med all framtvingad lycka eller njuteri går det ju… sådär. Men vet ni vad jag tänker att fokus istället bör vara? Jo, tacksamhet. Det är en inte lika krystad känsla utan går att genuint utöva genom att säga det högt eller skriva i anteckningarna på telefonen. Igår innan jag gick och la mig sa jag det rakt ut i luften där i trädgården. Tack!
