Fan. Tyckte den här rubriken var så himla hård? Dels för att jag ser mig fortfarande lite som ett barn; oskyldig och fri från att kunna begå eller hunnit begått stora misslyckanden. Men också för att jag inte vill tänka på att man misslyckas med grejer. I huvudet håller man ständigt på med försvarstal om att "allt jag gjort ledde mig hit". Och så ÄR det ju. Ett misslyckande som jag ständigt fibblar med just nu är min enorma irritation. Blir ibland chockad över hur ARG jag kan känna mig. Om jag är ensam hemma kan jag skrika rakt ut när jag typ inte får på mig ett halsband? Eller ok. Gör det ibland när Anton är hemma också. Det här med att jag periodvis har problem med att hantera min egen ilska är fan mitt egna lilla privata misslyckande. För det är så jävla JÄVLA jobbigt att gå runt och vara arg nån vecka i månaden? Också jobbigt för min kille som ibland måste höra den. OBS vill poängtera att jag överlag är rätt tolerant mot ANDRA människor. Skulle aldrig skälla på någon i offentligheten eller ens.... lämna tillbaka mat på restaurang? Men i mitt egna lilla privata är jag så himla irriterad inombords på typ... *saker*?
