Gick som femtonåring med i Ung Vänster, läste medlemstidningen och skrev insändare i Aftonbladet och hade mitt första "riktiga" politiska uppvaknande. Med tanke på att min familj är politiskt intresserade (åt helt olika håll) så var det väl bara en tidsfråga innan det skulle "brinna till" i mig med. Men sen dog det där ut i några år. Hade väl annat att intressera mig för, kompisar, teater och hur jag skulle lyckas imponera på Anton. Idag har det där vänt och jag skulle nog säga att jag är mer politiskt intresserad än jag någonsin varit. Kanske också tack vare SD's ingång i riksdagen. Det blev någon slags ögonöppnare för att en människofientlig regering är möjlig och att en demokrati som ser människor som människor är hotad. Opinionsmätningar som visar SD som Sveriges tredje största parti ger mig enorm ångest i perioder och bara tanken på att vi närmar oss en regering som Danmark och Norge gjort är för jobbig att tänka. Förutom den nog fruktansvärda främlingsfientligheten och "vi och dom" -tänket som hela SD's partiprogram präglas av, så kränker partiet ett av mina personliga stora engagemang; feminismen. I partiprogrammet står det klart och tydligt hur de inte bara vill stänga ner hela genusvetenskapen på universiteten, men också slopa genuspedagogiken i förskolorna. Känner ni sparken i magen hos alla som kämpar för en human och rättvis värld? Ut med rasisterna, in med feministerna.
