Morsdag idag och jag tänkte skriva nån rad om min mamma. Det har ju gjorts förut, men kärlek ska slösas med. Det har jag ju faktiskt lärt mig av just mamma. I måndags la jag upp den här printscreenen på min story och fick en del reaktioner från er. Ni var flera som skrev att min mamma verkade så fin och ovanpå detta delade ni en hel del sorgliga berättelser om mammor som inte alls skriver den här typen av sms och aldrig frågar hur det är. Och det var tur att ni skrev, för jag fick liksom syn på något där, nåt jag ibland glömmer vara tacksam över. För det finns mycket jag stör mig på med morsan. Precis som det finns saker jag stör mig på hos mig själv. Ofta är det tyvärr liknande grejer. Som det här med att få ett superdramatiskt sms när man kommer ut från yogan till exempel. Den där oron som hon har svårt att hålla för sig själv och all dramatik som kommer med det. Hur hon varje gång vi ska lämna Sundsvall säger "kör försiktigt" tio gånger och sen står i fönstret och vinkar superdramatiskt med jätteledsen blick som att det är sista gången vi ses. Det är liksom alltid mycket känslor med morsan. Men med allt det där så kommer ju den totala villkorslösa kärleken. Tilliten till att hon alltid bryr sig om mig. På riktigt. Hur hon alltid får det jag känner att verka "normalt" och "rimligt". Hur hon får mig att älska mig själv. Hur hon alltid orkat fast jag i vuxen ålder förstår att hon inte alltid borde orkat. I mammas ögon är jag bäst och aldrig fel. Och kanske är det bland det finaste man kan ge till sin unge.
