Att vara Nisses mamma är att hålla honom hårt i famnen under en båttur och låta "tjoho" vid varje våg fast jag själv är orimligt livrädd att vi ska flyga iväg. Det är att ligga som stora skeden andas lugnt så han blir lugn. Det är att väsa "jävla unge" mitt i natten när han vägrar sova. Det är att låta honom se på Babblarna i två timmar så jag kan scrolla telefonen. Det är att tänka att man vill göra vad som helst för honom men ändå inte alltid orka i det lilla. Det är att krypa på alla fyra och jaga en boll. Det är att fråga vart lampan är. Det är att se andra pojkar på skogården bredvid och fundera på vem av dem som han kommer vara. Det är att ligga i mörkret och lova att om han får leva ett långt och lyckligt liv så är behöver jag absolut ingenting annat. Det är att önska att han snälla snälla sover minst en halvtimme till när jag är på sista avsnittet av the bold type. Det är att vilja krypa in innanför hans skinn för man vet inte annars hur han ska förstår hur mycket man älskar honom. Det är att ofta stänga av sina känslor för att man inte kan leva med att älska någon så mycket. Det är att oroa sig för en klämd nagel. Det är att få dåligt samvete för en klämd nagel. Det är att fysiskt och kemiskt behöva hans närhet. Det är att fysiskt längta efter ensamtid. Det är att vara ok med någon annans snor. Det är att vilja insupa någons morgonandedräkt. Det är att vilja ta bilder på honom exakt hela tiden. Det är att glömma bort vem man är. Det är att sörja en tid som varit. Det är att längta framåt. Det är att vilja stanna tiden. Det är att önska att tiden aldrig får stanna för honom. Det är att uppleva "tid" på ett helt nytt sätt. Det är att börja fatta det mest mänskliga. Det är det bästa, svåraste, lättaste, jobbigaste och största jag upplevt.
