Älskade ni Igår var det svinvarmt här i Stockholm så efter jobbet mötte jag upp kompisar på en uteservering - som ungefär 90 procent av alla andra här - och drack aperol sprits (min favvo!!!). När vi sen skulle gå och käka kom rubriken om Aviciis död och liksom slog en rakt i magen. Det blir så upp-och-ner-vänt i huvudet när odödliga personer plötsligt dör. Och så slogs jag återigen av paniken kring nuet. Att det enda vi har är nuet. Den där nuet-paniken är såklart jobbig men generellt rätt bra för mig - för plötsligt fattar jag lite snabbare beslut, andas djupare och säger "jag älskar dig" till Anton ungefär hela tiden. Jag blir rädd om det jag har nu eftersom det så snabbt kan försvinna. Ser varje stund lite mer än att bara springa genom den. Och så lyssnar jag på mitt livs soundtrack - som också borde vara erat! Carolas "Det kommer dagar". Det är dagarna som går dagarna som går som är livet, hörrni. https://www.youtube.com/watch?v=3feEER4i2mI
