Jag är på Ica och letar kakorna jag vet du tycker om, den där sorten du alltid bjudit på. Och när du inte bjöd hittade jag till kakhyllan i ditt rosa och alltid välfyllda skafferi. Där fanns också fingermariekex och små plastburkar med dina hembakade strösselkakor. Ibland kom du på mig med fingrarna bokstavligen talat i kakburken, men det gjorde aldrig något. ”Vill du ha ett glas mjölk till?" kunde du fråga och plötsligt blev det en fjärde eller femte fika den dagen. Nu står jag framför Icas kakhylla och letar efter nougatkakor med chokladöverdrag med kexbotten. Plötsligt får jag syn på dem och känner mig glad över att vissa saker inte förändras. När allt annat verkar göra det. För du är inte densamma längre. Förutom att det nu är jag som ska bjuda dig på kakor kan du inte längre gå, knappt se och ibland glömmer du till och med var du är någonstans. ”Ny design” står det på kakpaketet och jag känner ett sting av besvikelse. Förändringar känns nästan som ett tvång, som en naturlag vi människor hittat på eftersom vi bara inte kan låta saker vara som de är. Inte ens utseendet på dina och mina favoritkakor. Jag undrar hur du känt kring alla förändringar i ditt liv? Att födas före kriget, jobba som piga, leva på bondgård, veta bäst kring allt praktiskt till att ditt barnbarn förklarar vad en skrivare är och du fortfarande inte riktigt förstår. ”Men vad fiffigt” minns jag att du sa när jag visade hur jag kunde skriva ut min digitalt ritade teckning från datorn ut i skrivaren till ett fysiskt papper. Men jag minns också hur du mycket hellre ville ha teckningar jag ritade för hand. Förutom kakpaketet köper jag rosor till ditt rum på boendet. Jag väljer en knallrosa färg så att du överhuvudtaget ska kunna se dem med starren och grumlet som skymmer ditt synfält. Och så sätter jag mig i bilen, åker mot dig och djupandas nästan hela vägen. Sen vi sist sågs har du brutit höften och jag anar att det kommer vara jobbigt att ses. Tankar om att det här förmodligen blir sista gången jag träffar dig dyker upp i huvudet, det bränner i ögonen så jag måste höja bilradion för att inte låta tankarna ta över. Innan jag kliver ur bilen stålsätter jag mig med ett leende och tänker att nu måste jag vara vuxen och inte den där lilla tjejen du så gärna hade i famnen. Men hur stålsätter man sig för ett besök som kanske är det sista? Vad gör alla vuxna av sina småtjejer inuti? Min lilla tjej vill bara lägga sig ner på marken och protestera mot tidens gång. Hon vill krypa ihop i din famn och höra trygga ”shhh shhh shhh” samtidigt som du gungar mig sakta fram och tillbaka. Så som du alltid gjort när det gjort ont i skrubbsår eller klämda fingrar. Men det här gör mer ont än alla skrubbsår i världen. Jag träffar dig på boendet och när jag berättar att Hanna är här - ditt barnbarn, ser jag ett litet sting av glädje hos dig. Men också den där stressen över att du inte har så mycket att erbjuda mig, du som alltid spratt upp och fixade fika sitter nu orörlig i en rullstol och fäster blicken i tomma intet. Jag kramar dig och du doftar precis så som du alltid gjort. Bakom handsprit och plastmattor känner jag din doft. Trygghet, kaffe, mjukmedel och farmor. Jag har alltid älskat doften hos och omkring dig. För mig var det bara konstigt när mina föräldrar påstod att det luktade lite unket i din och farfars gula volvo då jag tyckte att det var den godaste doften i världen. Att få sitta i ditt knä i framsätet medan bilen kröp fram i högst 30 kilometer i timmen och du ändå ropade att farfar skulle sakta ner. Så där var du. Liksom superorolig och jättestark på samma gång. Klagade aldrig, passade alltid upp och visste hur man gjorde det mesta samtidigt väldigt nervös för att saker skulle gå snett. Som när min storebror hade sina magproblem och du hela tiden var noga med vad han åt och sprang nervöst omkring för att ordna så han skulle ha det bra. Mig var du sällan orolig för, du hade istället sjå med att jag inte skulle klättra upp på hyllor för att förstöra min brors gömda legobyggnader eller reta honom genom att vid middagsbordet pressa potatismos mellan tänderna. Mig kallade du ”morsk” och sa ofta att jag var så duktig på allt när jag hade en helt annan självbild. Visst tror jag att du någon gång skällde på mig, men du var aldrig elak eller sträng. I dina ögon fick jag alltid känna mig som Kajsa Kavat. Självständig och lite knäpp. Du skrattade mycket ihop med mig och det kom ofta tårar ur dina ögon när vi skrattade sådär tillsammans. Nu känns det inte längre lätt att träffa dig, istället får jag en stenhård klump i halsen när jag ser hur du inte längre kan ta dig själv till ditt rum utan måste rullas dit. Och nu är det mina ögon som tåras. ”Gud vad du kör fort” säger du till vårdpersonalen som snällt skjutsar dig mot ditt rum och för en sekund ser jag dig full av liv i den gula volvon.
