C: Jag vill ha en sommarnovell om denna ljuva sommartjej, hennes semestermånader och hur hon tampas med exets bröllop, konflikten med Susanne och Patrik som visar sin nuna i tid och otid Det var första natten på länge som Livia hade sovit bra. Kanske på ett helt år när hon tänkte efter? Det hade varit ett helt år av nattliga svettningar, ångestvågor som resulterade i hastiga uppvak och ibland behövde hon ligga och titta på varenda sminktutorial på Youtube för att kunna somna. Men inatt hade det varit annorlunda. Livia hade sovit bättre och bättre senaste månaden och inatt det bästa på länge. Det hela var rätt konstigt eftersom idag var dagen som trots allt varit orsaken till hennes usla sömn. Dagen hon så länge fasat för enda sen inbjudan damp ner på hallgolvet för över ett år sen. Sen kom ju hela coronaskiten och den här outhärdliga väntan blev tyvärr ännu längre. Kanske är det så att när man väl är i det där fasansfulla, den där dagen man så länge inte velat komma - så accepterar hjärnan och kroppen det? Man kan liksom inte gömma sig eller distrahera sig längre, man är i det och så upptäcker man att det inte är så farligt ändå? Livia tänkte att hon nog skulle klara av den här dagen ändå. Hon kanske skulle vara så ljuvlig att Johan skulle ångra sig mitt i vigseln? Livia visste ju givetvis att det inte skulle ske eftersom de inte levde i en romantisk dramakomedi men tanken var ändå tröstande. Ännu mer tröstande var tanken på att hon mitt i Johans ånger skulle tydligt visa att hon gått vidare och berätta allt om hennes nya kille som numera betydde allt för henne och att hon aldrig någonsin känt så för någon! Och att hon idag tom tvivlade på om hon ens varit kär i Johan? Allt det var såklart lögn och den nya kilen fanns givetvis inte men hon skulle vilja säga vad som helst för att Johan skulle få känna en minsta procent av det Livia känt det senaste året. Eller ja, de senaste två åren egentligen, även om det eskalerat iom bröllopsinbjudan. För det var två år sen han lämnat henne. Efter sju år ihop hade han kommit hem en dag och berättat hur han tänkte och kände. Det hade inte varit dramatiskt från hans sida, han hade absolut gråtit sina vanliga Johantårar som hon sett tusen gånger förr men i Livia hade något gått sönder. Tanken hade liksom aldrig slagit henne? Skulle HAN lämna HENNE? Hon var ju så... kul? Snygg? Smart? Samlad? Inte klängig eller hysterisk? Och hon hade dagligen nya inputs om alltifrån omvärlden till historier från sitt jobb som lärare. Och inte på ett jobbigt sätt, folk gillade att höra henne berätta grejer. Hon var en omtyckt klassmentor för 9C, kollega och kompis. Det VISSTE hon. Där hon upplevde att hennes bästis Po saknade i självförtroende ja det hade faktiskt Livia. Men allt detta skakade i grunden efter Johans vilja att avsluta och Livia började från den sekunden ifrågasätta allt hon är. Hon tänkte på det där man hade fått höra sen man var barn, att killar gillar tjejer med "bra självförtroende" och "skinn på näsan". Nu visste hon bättre. Killar säger att de gillar tjejer med bra självförtroende, men uppenbarligen är det något annat de vill ha. Johan hade ju sagt det rakt ut den där kvällen "du behöver inte mig". Livia hade kravlat sig upp i hans knä, skrikgråtit att de gjorde hon visst, hon hade dreglat, snorat och kräkts den kvällen. Som att kroppen inte stod ut med att Johan skulle förstöra det dom hade. Hon hade erbjudit sig att "behöva honom mer". Vad det betydde visste hon inte riktig, för hon behövde ju visst Johan? Hon behövde deras skratt framför office, famnen om kvällarna, hans blick, doft, familjens lantställe och att allt var som vanligt bara. Men absolut, kanske hade hon varit dålig på att behöva honom som stöttepelare i vardagen, hon behöll ofta det svåra och tunga i huvudet istället för att hälla det över andra. Hon tog en löprunda och var kanske tystare i en vecka, sen brukade det ordna upp sig och ljusna i skallen. Johan hade varit tvärtom. Hypokondrisk och tyngd av prestationsångest och Livia hade alltid ett ledigt öra till honom. Vilket ju såhär i efterhand borde betyda att Livia skulle varit den som tröttnat. Ilskan över den stora oförrätten att blivit dumpad bubblade upp igen och den där bra natten kändes plötsligt långt borta. "Såååååååå dagen är alltså här" det plingade till i Livias mobil och det var Po. Det plingade till igen. "äre ok?" Och igen "Ska vi ses på Gustafssons kl 13:30? då tar vi ett järn innan kyrkan" Livia log och svarade "rätt bra här faktiskt! nu ska jag sminka mig i fyrtio timmar och sen ses vi". Hon plockade fram den långa knallrosa rotateklänningen med fransar på ryggen. Ja, alltså, hon skulle ju inte vara osynlig på det där bröllopet men hon resonerade som så att folk ändå skulle stirra på henne medlidande så då var det bästa hon kunde göra att ta på sig något väldigt skrikigt och på så sätt "äga situationen". Så mycket som man kan som en dumpad kvinna. Dumpad dumpad dumpad. Hon viskade orden tyst för sig själv. Hon hade hört i nån spån psykologipod att det man är mest rädd för ska man säga några gånger per dag. Dumpad dumpad dumpad. Hon var en dumpad kvinna men kanske behövde det inte identifiera hela hennes väsen. Men det gjorde det. Den absolut värsta känslan Livia visste var att känna sig svag. Som ett offer. Bara Po hade fått se henne så. Och så Johan då den där kvällen han gjorde slut. Sen hade hon rett sig inför honom. Till och med träffat honom på en öl ihop med hela kompisgänget. Skrattat åt hans skämt och visat för alla att en dumpad kvinna inte behöver vara utan värde. Även om hon kände sig värdelös vad var vitsen med att andra skulle se henne så? Kanske var det därför Johan bjudit henne på bröllopet, inte bara för att de tillhörde samma gäng (så allt annat vore ju märkligt) men också för att han inte visste hur illa han gjort henne. Hur skadat hennes så tydliga självbild blivit av att få etiketten dumpad över sig. Att bli bortvald. Livia hängde den knallrosa klänningen över sovrumsdörren, tog fram steamern ur byrålådan och satte sig tungt ner på sängen. Hon scrollade i mobilen. Gick in på instagram och sökte av bara farten på "Florence Maxwell". Gick in på profilen och såg att storyn lyste röd. Eftersom Livia skulle på hennes bröllop om några timmar vore det ju inte konstigt om hon kollade storyn. De följde varandra men Livia hade som regel att hon fick kolla Florence story en gång i veckan för att verka hyfsat sansad och lagomt intresserad. Men Florence gjorde det inte lätt för henne då hon publicerade säkert 20 storys om dagen. En riktig tönt med andra ord. Delade arty bilder på himlar och hus och kallade Johan för "J". Livia tryckte upp storyn. Det var en bild på Johans fötter bland vita lakan med texten "Today is the day". Det blev som vanligt en direkt print screen och sms till Po, "TÖÖÖÖÖÖÖNT" skrev Livia under bilden. Hon reste sig upp från sängen och höll upp klänningen framför sig. I spegeln såg hon att det där nog skulle bli bra mot hennes bruna långa hår och ögon. Två timmar hade hon på sig med fix innan hon skulle promenera in dom tio minuterna mot city. Det plingade till i telefonen. Sms:et var från Johan. Det gick en ilande känsla läng ryggraden på Livia. Magen galopperade och akutbajsning var aktuellt inom kort. Vad fan ville han? På sin bröllopsdag? Han tänkte på Livia när han skulle gifta sig, det måste ju betyda NÅT. Ville han ha tillbaka henne? Vad skulle hon svara? Vad skulle Po tycka? Livia tog med skakiga händer upp telefonen, öppnade meddelandet och möttes av ett enkel "?". Livia såg nu att det var till Johan hon skickat printscreenen, inte till Po.
