Läs del 1 här. Aaaaaaaaaahhhhhhh!!!! Livia skrek rakt ut och kastade ifrån sig telefonen så den studsade iväg på sängen. Som att smshelvetet inte skulle hänt om hon inte såg sin mobil. På tre sekunder hade hon börjat svettas kraftigt och kände marken gunga under fötterna. Med bultande hjärta kröp hon upp på sängen, slet tag i telefonen och ringde Po. – Aaaaaaaaaahhhhhhhhhh!!! skrek hon igen när Po svarade. – Va?? Vad har hänt?? Det kändes genast lite lättare när hon fick höra Pos röst. Livia visste att det här skulle vara en kul historia om några dagar. KANSKE om några timmar till och med. Snart skulle de ta ett järn på Gustafssons och med det skulle kanske 70 procent av ångesten Livia kände nu vara borta. Mellan skratt och förtvivlan berättade Livia om det felskickade smset och Po skrattade och kved att hon "höll på att skita ner sig". Sen bad om ursäkt för sin reaktion och försökte lugna Livia i att det inte var så farligt. Livia kved mest. Det blev till slut tyst. – Du skulle kunna vara ärlig med honom, han måste ju också se att hon är töntig. Po hade en poäng här. Det var ju det Livia tyckte va direkt märkligt med Johans nya relation. Att ens bli ihop med någon som hette "Florence Maxwell" skulle de skrattat åt tillsammans för några år sen. När det var de två. Namnet var ju uppenbart taget efter att hon bott i USA. Ursprungligen var hon från Skövde och hade föräldrar som hette Kicki och Per. Jo, Livia visste det för att det var rätt enkelt att ta reda på. Kanske kunde Livia få hennes "tönt"-sms mindre elakt och mer kärleksfullt på nåt sätt? Typ skriva att "Haha jag menar att ni är ju två kärlekstöntar! Ska bli så kul med bröllopet! Ses om några timmar". Det var väl inte sån dum räddning? Eller? Po lät mer tveksam när Livia luftade förslaget. – Han känner ju dig sa hon. Po hade rätt. Johan kände Livia och han visste att hon aldrig skulle kalla några för "kärlekstöntar". Han visste också att hon tyckte att Florence betedde sig pretentiöst, Livia kunde ju själv se det när de hade hängt ihop hela kompisgänget. Hur Johan tittade i backen eller sneglade på Livia när Florence plötsligt började prata engelska. Eller den gången hon pratade sig varm om Vänner som "världens bästa serie", en serie hon och Johan alltid hatat tillsammans, Johan hade tittat rakt på Livia och nästan (nästan!) himlat med ögonen mot Livia. Det var taskigt av honom. Och det gjorde Livia glad. Det blev ju ett kvitto på att hon kanske kände Johan på det sätt hon ändå trodde. Hon kunde aldrig minnas att han tittat i backen då det var dom två, istället hade hon känt att han bara tittat på henne. Alltid låtit henne styra, hållit med henne, backat upp hennes åsikter och försvarat henne mot andra. Tänk att Livia hade varit så fruktansvärt säker på att Johan sett upp till henne och sen hade det visat sig att han ändå inte ville dela sitt liv med henne. Herregud? Hon måste ha haft fel om så mycket? Den tanken var nog den absolut värsta. För vad mer hade hon haft fel om? Visste hon egentligen något om någonting? Livia slog som alltid bort det där hemska. Nu var det ett sms som skulle skrivas. – Aja nu skriver jag det ändå. Finns inget annat alternativ, han får väl tro att jag fått en stroke då sa hon till Po innan de la på. Livias ångest hade förvandlats till handlingskraft. Det var hennes absolut bästa egenskap trodde hon. Skaka av sig, gå vidare, tänka framåt och fokusera på lösningar. Kanske var det därför så nedslående att hon ändå aldrig riktigt kunde släppa Johan. Det enda som inte gick att skaka ifrån sig. Det var fruktansvärt ...pinsamt? "oj! hann inte skriva klart! menar bara att ni är sånna kärlekstöntar såhär på bröllopsdagen! ska bli så kul ikväll, hälsa florence, jag och po är superpeppade! ses snart!" Skickat. Livia svepte över Johans namn i sms-inkorgen och deletade konversationen. Det gjorde hon alltid när de messat. Oavsett om det handlade om gemensamma gamla abonnemang de behövt avsluta eller typ hur hennes mamma mådde. Livia tog alltid bort hans sms. Men tyvärr fanns Johan ändå kvar och Livia kollade telefonen hela vägen till Gustafssons. ------------ – LIVIA! HÄR! Det var Po som skrek från ett bord på uteserveringen och viftade med två tequilashots i luften. Livia gick rakt mot henne, tog ena shotten och svepte. Hon kände sig som i en rätt dålig tv-serie för en *kvinnlig publik*, hon var en kvinna i en väl utvald outfit och svinmycket smink som utan att tveka drack bort sorgen efter sitt ex. Po var snabb med att svepa sin shot direkt efter. – Är jag alkoholist tror du? frågade Po på sitt vanliga plötsliga sätt. Livia skrattade och svarade bara att Po skulle sluta. Den här frågan hade hon ställt Livia säkert en gång i veckan de senaste två åren. Dom hade varit ute mycket tillsammans och Po blev alltid fullast, drack snabbast och fick ibland sova hos Livia för att hon inte kunde hantera sig själv. Ändå svarade Livia alltid nej på frågan och gjorde ju det för att Po skulle släppa tanken. Det var kanske schysst i stunden men i längden nog inte helt bra ändå. Men det var nåt hon absolut inte orkade ta nu i den här sms-bröllops-krisen. Dom fick prata nån annan dag om det där. Det vibrerade i den lilla beiga PRADA-väskan som Livia lagt en alldeles för stor del av sin lärarlön på - med påhejning av sin bästa kompis. Po hade bättre koll men aldrig pengar, så relationen byggde ofta på att Po skickade länk med texten "den här skulle passa dig, köp" och så lydde Livia. Hon va en fantastiskt bra kompis som fanns där varenda sekund. Ett snabbt sting av dåligt samvete infann sig när Livia tittade ut över vinglasen de beställt in. Hon tog upp telefonen och förberedde sig på det värsta. "Johan" Han hade svarat och med blossande kinder öppnade Livia meddelandet. "Haha fattar, ja ses sen :)" – GUD vad skönt sa Po som redan roffat åt sig telefonen och läst. Ändå kände Livia sån enorm känsla av besvikelse. Det var så... tamt. Han brydde sig så pass lite om henne att han inte ens bemödade bry sig om att hon precis kallat hans framtida fru för tönt. Och så den där smileyn. Störiga jävla johan-smileyn. ANVÄND I ALLA FALL VANLIGA JÄVLA EMOJIS DIN APFITTA tänkte hon. I ett lågmält vredesmod beställde hon den dyrare Ubern "anländer om 5 minuter". Fem minuter kvar sen skulle hon vara på väg till sitt livs sämsta kväll.
