Tänker såklart(?) mycket på min barndom nu. Vad jag vill ta med mig till plutten när hen är ute. Traditioner jag vill föra vidare och filmskatter hen ska tvingas titta på. Som barn älskade jag ju Pippi långstrump. Alltså jag tror typ att det var därför jag blev sån tidig feminist? Jag avgudade Pippi på alla sätt. Hade alla filmer, böcker, en docka och så "var" jag ju Pippi i timmeslånga lekar. Eller "Illump" som jag kallade henne. En frispråkig, tokig och KNÄPP tjej som ändå blev så älskad. Så här som vuxen är ju Pippi på gränsen till en riktigt störig unge. Såg ett avsnitt på Svt öppet arkiv i förra veckan och blev nästan trött på den lillgamla självgoda ungen. Men som barn, och kanske framförallt tjej, var Pippi bara viktig. Tänk hörrni Om nåt år är det jag som vaknar tidigt av min tvååring med napp i mungipan. Kanske står hen och drar i mig med orden "illump" och så går vi två sömndruckna med täcket till soffan och tittar på ett avsnitt tillsammans medan dagen startar. En liten målbild jag har som morsa. Jag, min unge och Pippi Långstrump.
