J: Har ingenting med inlägget att göra men behöver verkligen din hjälp! Är ihop med en kille som jag är kär i men vi bråka hela hela HELA tiden. Det sker över sms, genom min jobbmejl, i chattar och såklart i verkligheten dårå…. Sakerna vi bråkar om handlar oftast om varandras beteende mot varandra. Jag tycker han blir aggressiv snabbt (i tonen inte fysiskt), inte kan ta hand om mig och mina känslor, att han är arrogant. Han tycker att jag ställer orimliga krav och att jag är bråkig då jag skickar sms:en eller mejlen om hur jag känner (eller säger.) och så är ett långt bråk i gång som slutar med hot om att göra slut, flytta ifrån varandra och sådär. Sen blir vi vänner, sen en dag senare börjar det om. om och om och om igen. Jag mår dåligt och han med. Orkar inte längre. Vad ska jag göra? Vi funderar på parterapi men har samtidigt bara varit ihop i 2 år. Hanna svarar: Hej J! Först och främst; jag känner med dig. Det är fruktansvärt energikrävande och kvävande att hela tiden bråka i sin relation. Samtidigt tycker jag att bråk ibland kan vara nödvändigt i form av en diskussion, rensa luften efter en längre tid ihop eller bara komma vidare inom något. Men det är ju skillnad på bråk och bråk. Det du beskriver låter som något väldigt hämmande och krävande för er båda. Bråk som slutar i "hot om att göra slut" tänker jag sällan kan vara så givande? Utan snarare bara skapa otrygghet och osäkerhet mellan er. Och att sitta och bråka genom sms och mejl och dagarna i ända ha långa diskussioner måste vara så otroligt tidskrävande från allt annat ni skulle kunna göra (men det här VET du ju så menar inte att "läxa upp" mer att bara få dig att förstå att en relation inte behöver vara så som du beskriver). Att bråka "bra" kräver ju sin FINESS (t.ex. vad vill ni ha ut av diskussionen?) och det tror jag absolut en parterapeut kan hjälpa till med. Jag tycker ni kan testa eftersom ni nu verkar sitta i något av ett bråkigt skruvstäd. Men innan parterapin vill jag bara förvarna och säga att du bör vara beredd på att se din egen del i bråken, det blir svårt att gå in i den typen av rum och tro att ni ska kunna "förändra" varandra. Klyschan om att det bara går att förändra sig själv är ju (dessvärre) väldigt sann. Du skriver att du är kär i din kille och det är superhärligt såklart, men jag tänker att en fungerande relation är så mycket mer än att vara "kär" i nån. Den ska i slutändan göra dig glad och stärka dig genom livet, er relation ska ju lyfta er - inte sänka er på det här sättet. Försök lyfta blicken lite mot framtiden och se om du tror att han och du kan hitta till den känslan? Finns den någonstans emellan er? Och när isf? Känns det som att bestiga världens högsta berg och en omöjlighet att hitta den där harmoniska fina lyftande känslan så kanske det är dags att fundera på hur ni faktiskt vill gå runt och MÅ i livet. Stort lycka till <3
