Det är så mycket som händer nu. Nisse växer snabbare än nånsin, vi har varit sjuka i omgångar, restriktionerna är borta, massa nytt jobb för mig, livskriser, ett ev tredje världskrig, klimathot, oro för mammas hälsa och så ...flytten.Mitt värsta är när saker inte "är som vanligt". Jag har svårt för förändringar och samtidigt inte alls? Eller så här; i grunden är jag rätt ångestriden i förändringar och lättstressad inuti men utanpå är glad och peppad. Speciellt när jag måste vara glad, tex om någon annan är orolig. Är väl nåt jag hållit på med sen barnsben skulle jag väl hobbypsykologiskt gissa. Så jag har ju länge försökt vara på den sidan, att det blir kul, att huset är fint, skönt att slippa stan, mamma klarar sig, krig blir det säkert inte, Nisse mår kanon osv.Och det är väl vettigt att stå på det benet - det logiska och hoppfulla benet. Fast en människa ska nog inte stå på ett ben hela tiden. Då blir man trött och till slut orkar jag inte längre. När saker som nu känns otrygga är min första känsla är att vilja va liten och omhändertagen. Då är det jobbigt att vara stor. Jag ska på BVC med Nissen idag men känner att vänta? Va? Borde det inte vara MIN morsa som går dit med MIG? Och ser till så att jag växer och mår bra? Haha. Den här vuxenheten och ansvaret kan ibland komma över mig som en jävla våg!!! Jag vet ju att jag fixar det, men jag vill inte behöva fixa det.Men det blir väl bra. Ska bara grina lite till. Och flyttpacka.