Halloj Har kanske den sämsta dagen på 47 år. Känner mig så otroligt jävla SÄMST. Och är ju totalt omöjligt att skriva om det här utan att framstå som en mycket, mycket störig martyr. Det är så jävla obehagligt att känna sig ....dålig. Att stå i valet och kvalet mellan känslorna "jo men okej jag gör saker bättre nästa gång" eller "nu lägger jag mig ner och skiter i precis allt". För det sistnämda valet känns ju verkligen alltid närmre och lättillgängligt. Dessvärre är det första valet det en måste göra i detta liv. Framförallt är det kanske läskigast att alltid varit en person som ändå haft nån slags grundtrygghet i att jag kan grejer, tycker vettiga saker och kan ta bra beslut. Men så bah kommer tvivlet och man bah ????? ????? ?????? kan jag nåt ??????? ????? Och sen kommer man hem. Till nån som tänt ljus och kramar en. Och så läser man ett mejl från en okänd som tackar på flera A4-sidor. Läser kommentar från några som skrattar åt min bacon-video. Och två kompisar smsar å vill va med mig. Å så fylls det där hålet av tvivel med annan energi. Samtidigt som bekräftelsebehovet bara ökar. Och så kommer gamla insikten om att jag är totalt beroende av att andra ska älska mig. Jämt. Ingen får nånsin hata mig. Då måste jag försvara och ställa till rätta. Ja, herregud vilken skitdag det här är. Tur att ni är många som räddar och tar emot.
