Fick frågan på svt om att spela in ett sånt där "Tack mamma -klipp" som rullar mellan tv-programmen på ettan och på svtplay. Sa ja och började tänka på vad jag ville tacka mamma för. Det första som kom till mig var det här med att helt enkelt alltid känna sig älskad, oavsett vad. Det är en sån jävla ynnest att ha någon som älskar mig sådär gränslöst och osjälviskt - och som dessutom gör mig medveten om det hela tiden. Men det är en jävla skit att jag inte bor i samma stad som henne. Eller pappa. Eller mina syskon och syskonbarn längre. Ibland tror jag att jag sakta håller på att förvandlas till en ...sten. Biter ihop för att inte bryta ihop och bli ett barn som bara vill ha den där gränslösa kärleken här nu nu nu. Man vill vara vuxen och ta ansvar för sina egna känslor, och framförallt vill man hålla sina föräldrar och familj glada. Inte grina i telefonen och oroa. Visa för dem och kanske för sig själv att man klarar sig. Och själv vara ett stöd, speciellt åt en mamma som inte är frisk. Man vill bara låta grejer passera för att orka. Så skjuter man upp alla känslor, saknad och längtan. Låter livsschemat ta över, gömmer och glömmer de där samtalen man vill ha men aldrig orkar ta sig tiden till. Men ikväll känner jag mig lite mer som en porös sten, kanske sand eller nåt. Saknaden blev plötsligt för påtaglig, kanske var det ngt så banalt som ett klipp jag såg ur filmen Mamma Mia som rubbade på stenigheten, eller att min kompis Johanna skulle på söndagsmiddag hos sin mamma som bor på samma gata. Att inte få ha den där vardagen med mamma gnager i mig. Att det aldrig kommer bli som förut och att istället är varje tillfälle att ses så kortvarigt. Så lånat. Och att det aldrig kommer ändras. Jag kommer (förmodligen) inte flytta upp igen och mamma kommer inte bli yngre. Men kärleken kommer ju alltid fortsätta vara sådär gränslös. Den har vi ju alltid. Oavsett var vi befinner oss. Och i morrn ringer jag och övertalar henne till en långhelg med mig i oktober.
