Försökte ta hand om mig hela dagen, göra yoga, promenerade hela vägen till Aspudden för att titta på Johannas fina nya lägis, hängde med bästisar och skrattade. Ändå slutar den här söndagen med att jag bara vill ligga som en liten boll på ett moln. Morsan och farsan var här i helgen och åkte idag på dagen och jag hatar den här känslan. Avslut och avsked. Trodde det inte skulle vara jobbigt att de åkte, men känner mig typ ensam? Sån ovanlig känsla i min kropp, något alltid känt mig välsignad från, kanske mycket på grund av att jag alltid varit i en nära relation eller överlag väldigt orädd med att uttrycka mina känslor. Eller typ att jag haft den här bloggen att skriva i och med er. Men senaste tiden har det varit väldigt mycket locket på och ledsamhet förklädd i ren ilska eller irritation. Hatar att inte vara nära mig själv. ...Ja, och så är det ju den lilla detaljen med att min mens är tre dagar försenad också. Pmshelvetet. Nu ska jag äta pizza. Känns alltid lite bättre av att bara skriva till er, som gratis terapi! Kan inte ni skriva om ROLIGA och HÄRLIGA saker i era liv nu, brukar må så bra av det <3 Puss och kram
