Jag undrar verkligen vad som händer i min hjärna varje år då det blir dags för semester och att åka upp till Sundsvall? Jag har ju längtat otroligt mycket hela året men ändå är det lite samma grej hela resdagen och något som eskalerar i bilen på väg upp. Nån vemodig märklig känsla som ofta slutar i ångest eller typ storgrin eller bråk med Anton. Som en lång utandning där massa känslor fightas i mig. Sen efter ett par dagar brukar det ordna upp sig. Så var det förra året. Och året innan det. Och året innan det minns jag inte för jag är väl inget nostalgiskt psykfall. I år var det LITE så. En lightversion tack och lov. Tror det har att göra att jag inte gått från JÄTTEMYCKET jobb till plötsligt ingenting. Utan snarare att jag sakta fått trappa ner. Och så Nils i magen förstås. Han gör allt så himla mycket mer... ja vad ska man säga, liksom, hmm, det finns en framåtrörelse i att tänka på honom. Och att han finns där gör mig helt enkelt... glad. Det får man skriva va!! Kunde njuta mer detta år (se bild). Här kommer vi förresten bo i nån vecka på antons föräldrars torp och så kommer vi hålla på att mäta ut där vårt framtida bygge ska äga rum... nån gång i framtiden ska det byggas iaf. Sen blir det några dagar hos morsfarsan. LÄNGTAR. Nä nu ska jag försöka sova på loftet där jag skulle tippa att temperaturen är ca 2....8? Grader? Celsius? Saknar redan vår AC.
