Idag var jag och hälsade på min 96-åriga farmor på demensboendet. Det är mycket sämre med henne nu än förra sommaren och inte långt kvar för henne i livet. Hon kan knappt se men när jag förklarade att det var hennes "barnbarn Hanna" tyckte jag mig se en typisk liten farmor-glimt i hennes ögon. "Jaså är det du" svarade hon lite lite mer entusiastiskt med den pyttelilla energin hon har i en gammal kropp som knappt äter och mest bara sover. Sen sa hon att hon ville dö. Det förstår jag att hon vill och det vill jag faktiskt också att hon ska få göra nu. Min starka, genomgoda, roliga och charmiga farmor. Hon som varit en trygghet, klippa och stor glädje för mig under hela mitt liv. Smartare än de flesta men aldrig en översittare. Riktigt varm och huslig men samtidigt barsk och fixig. Min farmor var en person som servade och tog hand om alla i sin närhet och ständigt med god min. Idag var hon ett litet introvert paket och jag satte mig på huk och strök henne länge över den hud som så många gånger skänkt mig trygghet. Bakom den där demensboende-doften kunde jag känna en vag doft av det som är farmor och som en våg kom alla minnen av henne till mig. I flera minuter flög minnesbilder av henne och det vi haft runt i huvudet och från mina ögon droppade det ner tunga tårar över den numera tunna lilla farmorarmen. "Jag älskar dig farmor" sa jag med genomsnorig näsa i ett sista försök att få henne att förstå hur mycket hon betytt för mig genom livet. Hon svarade inte och jag såg att hon nu sov igen. Kanske gör det inte så mycket att hon inte hör, kanske är det bara jag som behöver få säga det och kanske vet hon nånstans i dimman hur mycket hon betytt för mig och mina syskon. Fina älskade stora farmor. Livet jag fått med dig kommer göra att jag även klarar livet utan dig.
