Man vet ju liksom inte hur man gör. Eller jag vet i alla fall inte. Det här med sorg. Återkommer till det hela tiden, att jag försöker få grepp och förstå hur man hanterar den där extremt märkliga känslan av att någon är död. Ibland kommer sorgen hastigt - som när jag ser någon som liknar henne i profil, när någon har en röst som låter som hennes eller när jag säger något som hon skulle ha sagt. Ibland räcker det bara när jag ser någon gammal. En grej som jag märkt med sorgen är att den behöver bli sedd. Den kan komma både hastigt eller smygandes men den måste ut på nåt sätt, sättas ord på eller gråtas ut, annars växer den. Den växer och växer nånstans inuti och plötsligt börjar jag känna mig obekväm i kläderna jag har på mig och letar maniskt i huvudet efter vad det är som värker innanför. Värst är nog det existensiella som jag nästan aldrig orkar tar i. Var är hon? Vad gör hon? Tankar som senare börjar handla om mig och mitt eget slut. Eller mina föräldrars. Eller ditt. Men så vips hamnar jag i lugnet. Lugnet av att hon ju finns. Att hon är så bevarad i mig. Allt det hon var och betydde för mig. Hur hon fick mig att känna får hon mig fortfarande att känna. Hennes ögon finns inte här längre men jag känner ändå att hon ser mig. Och på nåt knäppt sätt känner jag mig fortfarande älskad fast hon inte är här och älskar mig. Kärleken är inuti på ett märkligt och ibland starkare sätt än då hon faktiskt fanns här att höra och ta i. Så jag fortsätter gå omkring och drabbas av sorgen lite då och då. Tänder ett ljus, tittar på den sista bilden och dricker punsch som jag på nåt konstigt sätt valt att göra till min sorgtradition (det är rätt gott, tips). Jag sitter oftast ensam och snörvlar fram meningar till henne och minnen vi har tillsammans. Och ibland skriver jag nåt. Som det här.
