Det var nån dag efter jul. Det hade kaos-snöat i ett par dagar och från gästrumsfönstret såg det nästan overkligt ut med decimeterhöga snödrivor på träd och buskar. Jag satt på sängkanten med telefonen tryckt mot kinden och lyssnade till signalerna. Min puls syntes utanpå tröjan och medan jag väntade på att någon skulle svara pillade jag kallsvettigt på fransarna till en röd filt. Det tog tid för signalerna att nå fram, jag hann både fläta och fläta upp de röda fransarna. Men så svarade hon. En röst som så många gånger förr tröstat och hjälpt till, mamma. Jag hulkgrät i säkert två minuter innan jag ens fick fram något vettigt, men ingen hade ju dött, det kunde jag försäkra henne om. Fast, kanske hade det varit bättre om så vore fallet? För i mig kändes det som om något var dött. I flera veckor, säkert månader hade det känts så. Ingenting inuti någonstans. Som att det hela tiden måste hända något, göras något, bli något. NÅGONTING ANNAT ÄN DET HÄR. Men nu plötsligt började något kännas och finnas där. Det hade det ju alltid gjort. Men jag hade lyckats tappa bort det. Gömt det. Glömt det. I nattliga bråk, slängd mat, skitiga klädhögar och tid från varandra försvann allt. Och det som alltid varit min största skräck kändes nu som en axelryckning. Eller nej, inte ens det. Det kändes ingenting. Såpass lite att jag inte ens hade orken att titta under klädhögarna, leta i disken eller ens ringa ifatt det. Men så kom snön. Och med den kom tankevurpor, feltänk, felsteg och märkliga försök till att hitta något slags svar på hur INGENTING skulle bli NÅNTING. Och så kom det mer snö. En storm ute väckte en storm inne. Ett slags uppvaknande. Så hamnade jag där i telefon med min mamma som nästan altid kunnat hjälpa. För henne var det enkelt; livet är inte så enkelt. Kanske är den attityden gemensamt för de som blev vuxna under 70-talet, för dem är sällan livet en moralkaka med enkelspåriga stigar. Medan hon tröstade i telefon flätade jag fler fransar på filten och tänkte att om det är någon gång jag faktiskt ska lyssna är det väl nu, med hennes decennier av erfarenhet om livet, tvåsamhet och av ingenting. Så jag lyssnade. När vi la på hade det börjat snöa igen. Pulsen syntes inte längre utanpå tröjan och filten var färdigflätad. Jag satte mig på ett tåg och påmindes plötsligt om det jag varit så nära att slarva bort, glömma bort, tappa bort. I en kram, i ett sms, i en skidbacke och i ett gråtigt bråk på ett kaklat golv kom det tillbaka. Det som kändes som tusentals mil mellan oss blev åter till milimetrar. I helgen blev Stockholm vitt och på trädgrenarna från vardagsrumsfönstret balanserar högar av snö. I soffan inne sitter han som jag är så glad över att han aldrig riktigt försvann. En förstående, accepterande, varm, trygg och alldeles fantastisk människa att få möta vintrarna och somrarna med. Han som ibland gör mig sjuk av lycka. Kanske tappar vi bort varandra igen, kanske sker fler tankevurpor och förmodligen kommer vägen fortsätta att inte vara enkelspårig, precis som snöfall går det ju liksom inte att till 100 procent förutspå vad som kommer ske. Men idag är snön och vi här, och ingenting mer behöver hända just nu.
