Magen blev bättre igår, tack för ert fina engagemang <3 Någon av er frågade om det inte kunde bero på stress och mitt svar är att det handlar om det. Har de senaste veckorna inte riktigt känt igen mig själv och igår eftermiddag när jag och stirrade rakt ut i luften insåg jag att det inte kan fortsätta så här. Jag är så otroligt splittrad just nu. Helt utan riktning i livet där jag säger ja till alldeles för mycket och testar på olika saker lite hipp som happ och tänker att "det löser sig" och att "bara jag klarar av den grejen så blir det bra". Men så kommer en ny grej att klara av och sen en till grej efter det. Och plötsligt blir saker jag bokar upp mig på bara "något att klara av" istället för någonting som faktiskt BORDE vara roligt. Och i slutändan blir grejerna jag gör inte såpass "bra" som jag vill eftersom jag aldrig är hundra procent någonstans. Jag är fullt medveten om att det här är jordens i-landsproblem och att utbrändhet och stressymptom är något som främst drabbar oss självuppfyllande människor som bor i västvärlden. Men å andra sidan vet jag ju ingenting annat? Att ha ett heltidsjobb bakom OCH framför kameran, driva bloggen, podcast, starta en ny podcast, skriva krönikor, göra och styra upp samarbeten, köra tjejklassikern och dessutom hela tiden vara "tillgänglig" för alla som vill tycka, fråga och tänka om mig - fungerar inte. Jag förstår knappt hur jag överlevt den här våren? I midsommar sa min kille att han ville göra mer saker oss två ihop och min första tanke var "hur fan ska jag hinna det?". Och det gör mig så otroligt ledsen. Att det viktigaste i mitt liv är något som hela tiden kommer längst ner eftersom mitt fokus på att göra nån slags karriär i att hålla mig *aktuell* och *duktig* för andra människor hela tiden kommer först. Att fokus ligger på att hela tiden komma framåt istället för att vara här och att jag plötsligt tappar min inre kompass. Vad gör jag för att jag borde vilja det och vad jag gör jag för att jag faktiskt vill det? Jag är glad över att jag inser det här nu innan det är för sent, och jag har börjat avboka grejer inför semestern nu vilket gör att allt känns lite lättare. Och när jag väl avbokar så märker jag ju det absolut viktigaste av allt: Världen går inte under och folk tar det relativt bra. Nu ska jag jobba min sista vecka i lugnt tempo och sen ta några veckor till att göra saker bara på lust. Inga krav, ingen press, ingen framtidsångest. I den mån det går förstås, pengar ska ju in osv. Men jag måste nog göra så för att försöka hitta nån slags riktning. Och tack för att ni finns, ni ger mig en massa energi och jag vill verkligen fortsätta skriva här och göra det på lust rakt från hjärnan och magen. Puss och kram
