Det här med jeans och byxor överlag har alltid varit en "känslig" fråga för mig. FÖRSTÅR problemet med att snacka om sånt här när man är smal och har *idealet* på sin sida, men om vi bortser från strukturen som hatar tjocka så var jag väl helt enkelt drabbad av strukturen som hatar tjejer oavsett hur vi ser ut. Jag tyckte länge att jag var alldeles för smal. Framförallt tyckte jag att mina BEN var det. Och ibland sa folk det till mig också. Typ "OJ vad smala ben du har" etc. Det här resulterade i att jag gick i långkalsonger (ibland TRIPPLA) från september till maj varje år. Och på sommarn hade jag oftast tights. Ingen fick se mina ben eftersom jag var så himla rädd att någon skulle tycka de va lika smala och konstiga som jag gjorde - och ännu värre: att de skulle kommentera dem. När jag handlade jeans fick jag alltid sy in dem i benen för att de skulle passa i magen. När jag väl hittade ett par jeans/byxor som jag kunde ha (alltid suuuuperstretchiga) blev jag alltid så otroligt förundrad och förstod inte hur jeans kunde göras för mina missanpassade missfoster-ben?!?! Det här hängde kvar länge. Långt in i mitt förhållande med Anton till och med. Jag minns långa diskussioner vi haft där han fått LOVA mig att mina ben ser "normala" ut. Så kom plötsligt en dag för några veckor sen då jag hittar ett par Levis 501:or helt utan stretch i en butik, prövar en storlek, kan ha dem och köper dem. Utan att känna någon större lycka alls. Känner mer bara att det är kul att ha ännu ett "tjusigt" klädesplagg i min ägo. Det här med jeans och byxor som upptog stor del av min hjärnkapacitet i flera år och som jag drömde om skulle passa - betyder plötsligt ingenting?! Det är bara byxor. Passar de inte så köper jag dem inte, passar de så köper jag dem. Och är det varmt är jag utan och spatserar i SHORTS. Eller KJOL(!!!!). Tänk va! Att man kunde vara så grundlurad av samhället att man trodde att: 1. Det var fel på ens ben 2. Att lyckan satt i att kunna ha vilka byxor man ville och känna sig snygg i shorts Jag är TYVÄRR inte lyckligare nu (tror jag? grät ju igår?) jag är bara lite svalare på sommarn och tänker helt enkelt inte på mina ben nästan någon gång. Däremot funderar jag mycket på en rejäl rynka jag fått i pannan.... fan, om jag bara fick bort den skulle jag nog vara riktigt lycklig....
