Matilda: Master! Orelaterat till detta fina inlägg MEN jag har en kris. Nyss fyllda 30 och fick idag käftsmällen TERMINALGLASÖGON på min synundersökning. Snälla master, vilka glasögon ska jag köpa? Jobbar på (hemma)kontor och sitter i Teamsmöten dagarna i ända, kan inte ha min sunkiga ”förkylningsbågar” på jobbet. Passar liksom dåligt till allt annat än sunkig snobbenpyjamas. Help plz! HP: GRATTIS TILL SYNFELET! Skoja hihi. Men jag har ju också synfel och beter mig som en mullvad utan mina brillor. Ska jag säga vad jag tycker är snygga brillor? Genomskinliga eller metallbågar. Tror du skulle va svinsnygg i sånna! Som typ de här: Från Nividas. Från Valerie. Emma: Har Linnea och hennes kille flytta hem från toronto eller är det bara över sommaren? 🤩 HP: Dom har flyttat hem!!!!!!!!!! Men om nåt år är väl dom påväg bort igen så nu får man maxa umgänget! Anonym: Vill så gärna att du skriver mer om relationer, känns som du har så vettig syn på det. Tycker det är så svårt att få det att fungera, hur kommunicerar man på ett bra sätt, hur funkar det om man har olika behov när det kommer till egentid/att hitta på saker osv osv. Hur vet man om det är rätt och värt att kämpa för eller när det är dags att acceptera att man kanske är för olika och att det är dags att gå vidare? HP: Va gullig du är. Vet inte om jag har så vettig syn, kanske mer en realistisk syn på det bara? Jag har tex verkligen inget svar på när det är dags att gå vidare från en relation. Om jag tittar tillbaka kanske det hade varit bättre för mig och Anton att pausa istället för att slita på varann eller vara taskiga mot varandra i perioder, men med facit i hand blev det ju liksom bra ändå? Jag har nån inneboende känsla i mig att vår tvåsamhet allltid är värd att kämpa för. Men det är klart att man ska må mycket mer BRA än dåligt i en relation, men jag är numera trygg i att det kommer och går. Jag sätter ju nästan tvångsmässigt ord på allt mellan mig och Anton och vill prata ofta om vår relation, alltså inte på ett allvarligt sätt utan mer såhär "jaha nu ligger vi aldrig ska vi kanske göra det då" eller typ "usch vi måste börja ha mer kul, ska vi spela yatzy". För mig tycker jag det funkar att hela tiden ta upp lite mindre grejer så man inte går igenom livet tysta bredvid varandra för länge. Sen testade vi ju parterapi för några år sen som lärde oss en massa om kommunikation i bråk etc. Och mitt bästa är verkligen att ändra på mig själv för att Anton ska ändra på sig, tex: tycker jag han är för lite romantisk, då börjar jag vara svinromantisk för då smittar det oftast! Och om det inte smittar får man ha ett mer seriöst snack där man vågar uttrycka sina behov med t y d l i g h e t men också vara väldigt öppen för att ens partner också har behov. MEN OBS allt det här kommer jag inte alltid ihåg och då brukar det sluta med bråk emellanåt. Förlåt för otydlighet men jag tror inte det finns något universiellt facit, jag tror inte heller det bara finns EN människa för dig där ute. Jag tror däremot har man hittat en bra, trygg, klok och intressant person som man dessutom vill ligga med och har roligt med, ja då kan man ju kanske försöka kämpa för att fortsätta få dela livet med den personen, men aldrig på bekostnad av sin egen självrespekt (obs ska inte blandas ihop med "stolthet"). OK SKA SLUTA SURRA NU BYEEE!!! (Och lycka till älskade du). Isa: Hjälp! Jag ska på bröllop i Italien i sommar (om coronahelvetet tillåter obs obs) – vad ska jag ha på mig? Gärna halvlång klänning. Snygg som fan såklart. HP: Kanske den här från Reformation. Sandal med remmar och liten klack, kanske dyr liten vintageväska till? Läppglans och fönat hår? Ciao Bella!!!!
