Jag är så jävla trött på känslan av att hela tiden behöva pleasa personer som jag rent intelligensmässigt inte har någon respekt för. Jag är trött på att jag så lätt hamnar på killars planhalva kring vad som är kul och "riktigt" att jag glömmer mitt egna och allt det jag tror är kul och bra. Jag är så trött på att vara såpass ofri i mina tankar om mig själv och världen eftersom de hela tiden är i greppet av vad n å g o n ska tycka. Om inte medvetet så i bakhuvet. Fruktansvärt trött på missnöjet med mig själv också. Trött på att jag hamnat i fullkomligt absurda tankar om att jag måste träna för att känna mig nöjd med mig själv som människa. Trött på att hela tiden tänka att det finns ett "sen" när jag fått det svart på vitt att livet ju faktiskt har ett väldigt tydligt slut. Trött på att hela tiden leva livet efter ett "sen" när jag vet att jag bara har ett nu. Är också trött på att bara ha ett "nu" förresten. Trött på skammen över att känna mig negativ och ständigt sjungande på nån jävla klagosång när jag har det så BRA. Trött på att allt jag är och har är det vi värderar som bra. Trött på att längta bort. Trött på att inte har tid. Trött på att känna mig så jävla ofriiiiiiiiiiiiiii TRÖTT TRÖTT TRÖTT TRÖTTTTTTTTTTTTTTTTT
