Du sitter i soffan och drar djupa suckar. Vi har gått i cirklar sen klockan var precis efter maten och nu går inget annat än "Två panka tjejer" på femman. I timmar har vi diskuterat, gråtit och försökt hitta lösningar på varandra. Varje gång det känns som vi närmar oss fred, ett lugn och ro – så bränns det till och börjar om. Anledningen är en blick, ett tonläge eller oftast något jag bara måste få säga och som jag har ett förskrivet rätt svar åt. Ett svar du inte ger. Eller så svarar du precis som jag visste att du skulle säga. Och det är värre. Jag känner dig och dina sätt. Du lindar in i bomull och tar omvägar, inkluderar dig själv för att dina önskemål på mig ska låta vackrare och bättre. Jag vet ju, för jag håller på med precis samma skit. "Det är ingen tävling, du behöver inte vinna" säger du. I hopp om att vinna. Sitcom-skratten hörs från teven och jag känner mig ramlös. Utan sammanhang och uppe i luften på ett obehagligt sätt. Jag projicerar känslor på dig. Vill att du ska nå en gräns, komma till en slutsats eller bara vara på ett sätt som gör allt bra. Lägger ansvaret på dig. Vill hitta något som fyller platsen för det vi hittills ägnat oss åt. Alla orkeslösa utemiddagar, sena jobbkvällar och aw:s som övergår i annat. Bakisdimman och lägenhetstittande. I tron på att något skulle förändras då. Då när lägenheten är större, då när vi jobbar mindre eller när solen skiner. Jag tänker att jag alltid känt såhär. Att det alltid är krångligt och omständigt. Hur har vi ens kunnat enas om något? Vi ska ta en promenad. Det är ditt förslag. Du snörvlar högt när du böjer dig för att knyta skon. Jag tittar på dig och hur du knyter skon. Sådär perfekt och snabbt som du gör det mesta i livet, hittar bra sätt och håller dig till dem. Dina skor är så fina, tänker jag. Precis som byxbenen som vilar på dem och händerna som knyter skorna. Händer som gör mig lycklig. Det droppar tårar (alt. snor) på hallgolvet och jag känner hur väggarna runt om börjar hamna på rätt plats igen. Jag får ramar och sammanhang, på nåt märkligt sätt börjar saker koppla rätt i hjärnan. Axlarna och garden sänks. Vad fan håller vi på med? Herregud. Jag blir livrädd och varm istället för arg och kall. Jag tar din hand och kallar dig något av de där fina grejerna vi har ihop. Du slänger upp mina armar runt din hals och står så. Jag påminns om hur ofta du gör så där. Låter mig hänga på halsen till det är bra. "Orkar vi verkligen en promenad?" frågar du. Jag snörvlar ett "nej", och här skulle jag vilja skriva att vi skrattade – men det låter så löjligt. Fast det gjorde vi ju.
