Har grov PMS. Känslorna utanpå kroppen bokstavligen talat. Cyklade till podinspelningen och så började det snöa, sen fastnade jag med min byxa i cykelkedjan och kom inte loss på 10 minuter. Så jag började grina på öppen gata förstås. Efter dokumentären om Josefin Nilsson har jag haft ett pyrande mörker inom mig. Kom över twittertrådar från kvinnor som blivit misshandlade av sina män och under lunchen idag blev jag riktigt yr i huvudet av tanken på det män utsätter kvinnor för. Jag mår så jävla dåligt av att tänka på hur makt missbrukas och hur vi lever i ett land med överfulla skyddande boenden där kvinnor och barn tvingas gömma sig från män som säger sig älska dem. Hur män kan begå så fasansfulla handlingar och fortsätta ha en plats i det offentliga samtalet. Hur vi som samhälle blundar, accepterar och låter bli att ifrågasätta. Jag blir galen av ilska. Jag vill springa ut på gatorna och vråla. Jag vill ha ett vapen och mörda männen som gör så här. Kroppen känns nästan tung av sorg. Sorg över Josefin och kvinnor som levt och lever som henne. Där män släckt ljuset för en, dragit undan mattan och fått en att tvivla på om man ens har en plats i det här livet. Jag är trött på att försöka förstå och hitta svar på varför. Jag hatar de här männen. Det gör jag verkligen. Jag hatar hur de får fortsätta ta ljuset och livet ur kvinnor. Hur de tillåts göra det. För att de helt enkelt kan. Vi måste sluta tillåta dem. Bland annat det pratar jag om i veckans pod som kom ut idag.
