Vandrar omkring här hemma som en märklig vålnad. Smyger omkring utan ljud men väser med jämna mellanrum "papper!" eller "vatten!" till Anton. Ibland kan man också höra mina svaga hostningar och en jämrande klagosång. Hela mitt väsen osar ilska och orkeslöshet. Ja, jag är sjuk!!! Men! Till min stora glädje (och er förlust) är det första gången på typ fem månader, så nog med era "du är sjuk hela tiden". JA, INTE HELA TIDEN TYDLIGEN. Skoja :-)))) Det är Anton som smittat mig förresten. Han kom hem från New york i lördags med nån bihåleinflammation och har sedan dess förpestat lägenheten med viruset som jag till sist lyckades dra på mig trots *regelbunden träning och bra mat*. Nu ska jag göra dagens stora äventyr: vandra upp mot apoteket. Så skymtar ni en långsmal kutryggad och väsandes gestalt på Södermalm är det bara jag som är på jakt efter en kortison-nässpray.
