Jaha, Sveriges öppna gränser och hjärta blev ju till ett jävla skämt den här veckan. Det jag tänkte vore helt omöjligt för bara en månad sen visade sig vara möjligt. Människor som får korta andrum här istället för trygghet och värme. En möjlighet att starta nya liv. Det finns inte plats säger de. Det finns inte pengar säger nån. Så sitter man i en ekande arbetsplats med rum som inte använts sen 1977. Så tänker man på min hemby i Sundsvall som ständigt avbefolkas och hus gapar tomma. Eller så ser man alla de dyra bilarna här utanför. Alla fulla restauranger. Märkeskläderna, sofforna för 43 000 som står SLUTSÅLD på nätbutiken jag klickar mig in på. Men vi har varken plats eller råd för andra människor. För oj, tänk om det drabbar mig och min vardag. Stackars, stackars mig som har det så besvärligt med otighta bussförbindelser och slut på mjölk i kylskåpet. Ska jag behöva ha en främling som granne nu också?! Som jag inte vet om han är terrorist eller inte, för hans hy och frisyr påminner om det jag såg på min 42" plasma-tv i veckan. Och fan, vårdkön för min morsa kanske kommer öka i takt med människor som behöver hjälp. Och samtidigt har nån ingen morsa. Eller farsa. För de blev ihjälsprängda några hav och länder härifrån. Eller så har någon kvar sina föräldrar, men regler kring anhöriga ändras och de får vända. För det är så alternativet ser ut. Alternativet till stängda gränser och nekande av människor, som dig och mig, som oss här på jorden, ja de människorna dör. Och det tillåter vi just nu. I en värld där vi hittar sätt att åka till månen, men inga sätt att ta hand om varandra. För vi har ju varken plats eller råd.
