Aj. Vaknade upp med så rövigt ont i överarmen idag. Så där som man har sovit på den eller iaf haft sitt barn sovandes på den. I samma veva messade jag med Nea som sa att hon tyckte vi borde börja träna. Det är så skönt för jag har inte tänkt på träning på säkert ett halvår? Alltså inte hetsat, haft dåligt samvete eller pressat mig. Men nu börjar en liten liten lust smyga sig på... att det vore trevligt att träna nån gång i veckan. MEN VI FÅR SE. Minns ni när jag höll på med yoga varje dag och gjorde tjejklassikern samtidigt? Hahahaha vem var jag? Hur orkade jag? Hur fick jag tiden? Jag tror svaret är rätt klassiskt: inget barn och inget hus. Och så drevs jag av mkt mer utseendeångest. Man ska inte använda barn som ångestdämpande men det gör ju ändå något med mig och min syn på mig själv när Nisse tar sina små små händer lägger de på mitt ansikte säger "mamma!" och ger mig en kram. Hur ska man kunna hålla på med självhat då? Är rent av omöjligt. Och det är väl inte ur det hatet träningslusten bör komma gissar jag. Aja, den HÄR veckan kommer jag iaf inte börja träna, det är en sak som är säker. Vad ska jag göra istället då? Jo! Dels färdigställa ett projekt om barnsäkerhet som jag gör på mitt produktionsbolag. Sen ska jag köpa en sandlåda. Och fixa med garderober. Och göra 2 samarbeten + lite annat jobb. Spela in pod x 2! Och skapa en grusgång i trädgården om jag hinner, vilket jag ju inser att jag nog inte kommer göra. Tihi. Avslutar med en bild från helgen på mig och Joe Labero:
